elefanternas revolution
bloggar numera här: http://elephantrebellion.blogg.se/
kram.
river en vacker dröm
Ser på forrest gump, äter choklad och äpplen och är mest sjuk. Bihåleinflammation och varenda gång jag sväljer känns det som att jag sväljer minst en nål. Tar mig tid till att vila, för första gången. Idag får det vara så, imorgon ska jag kramas med Albin (och kanske kanske åka till vårdcentralen och be om penicillin för jag blir ju för fan aldrig riktigt frisk) och imorse när jag steg upp så snöade det. Igen.
I väntan på någonting. Så dricker jag te med Olivia, fikar på Pilgatan och blir omfamnad av någon i regnet. Och viktigast av allt: lär. mig. att. vänta.
Och skriver mest någon annanstans nu, det kan kanske löna sig att fråga efter en länk.
någonting som blev kvar och hur vi hanterar det
ska skriva ett vettigt inlägg. snart.
ska skriva ett vettigt inlägg. snart.
Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Upptäcker ett visst svårmod i min blogg, som irriterar mig måttligt.
Upptäcker en viss trend med hösten, och hatälskar att saker och ting tar slut.
Upptäcker nya människor och förutspår att allt kommer gå åt helvete men jag fortsätter ändå.
konstig tid att blogga på.
Vandrar i regn. Med någon annan. Kyla och tårar. Stora tröjor. Pilgatan. Kvällar med matteboken (det går fan inte ens att romantisera).
"Du hatar att vara kär men älskar att vara förkyld?"
Drömde igårnatt att jag tappade tänder. Det betyder tydligen att man står inför en stor förändring.
Jag kan bara hoppas.
01.08
att mitt i natten, när man är ensam i en stuga vid havet, inse att man inte kan hålla allting inne. att vilja kasta sig under en fri stjärnhimmel, fasansfullt vacker och självständig. en vilja starkare än någonsin om samtal, diskussioner och personer som ifrågasätter. ingen anar hur mycket jag värdesätter känslan av att vara dålig. den träffar mig som ett slag i ansiktet och är intressantare än de flesta andra känslor jag känt. och så detta nästan panikartade begär efter förändring som jag väver in i allt, omedvetet och svekfullt. och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt. jag vill skriva om allt, om hur det känns att vara helt tom i magen men berusad i tankarna, euforirus vid östra ersboda-bussen. valdebatt. hur jag är tom på åsikter nu, allt är sönderpratat. att vandra i regnet med någon som kallar mig underbar och säger saker som fastnar i mig, någon jag vågar låta ta hand om mina tankar.
Jag blåser såpbubblor och inser att den enda konkreta oredan som råder just nu är den i mitt rum, och därav den enda jag kan göra någonting åt.
du påminner mig inte om någon.
Klär mig i färgglada kläder för att kompensera. Just nu.
"Poeterna skriver sig sömnlösa".
den här hösten: förkastar jag det mesta, genomskådar, värmer mina händer under hett vatten i minuter, har fönstret öppet varenda kväll, vaknar till dimma, tänker tillbaka på Urkult varenda morgon då jag åker buss till skolan, tänker tillbaka på varma sommarnätter, natten innan Trästock, använder i snitt fjorton rutade sidor till matteräknande per vecka, fikar med nya personer, sitter ensam på bänkar bland folk, gör bananpannkakor med vänner på Ersboda, tänder ljus, skriver för lite men mer än tidigare, lyssnar hela kvällar på enbart Annika Norlin, läser dikter av Navid Modiri, kan inte riktigt bestämma mig för någonting, reflekterar över att det är någonting med långa personer i min årskull, mår dåligt och bra över detta, någon säger att jag är bra på att kramas, jag saknar alla och ingen, vill helst av allt sova, når en insikt om att jag måste resa, om att jag vill det så hemskt mycket, göteborg. är totalt förlorad i tankar, snurror, är på demonstration, eftermöte, dokumenterar hösten i engångsformat och Gunnar Ardelius-skrivsätt. löv som börjar bli gula, jag håller om och tröstar någon som vågar gråta, tänker att det är ärligt och vackert, går genom Haga, i tystnad, vi fikar på café station och beter oss som nyförälskade, sträcker oss över bordet för att kunna kyssas. Lars Winnerbäck och elden, men vart fan brinner någonting nu. alldeles för långa meningslösa dagar, jag vill kasta mig rakt in i någonting stort och farligt och jag ligger på mitt golv och håller för ögonen. läser fördjupade studier i katastroffysik, träffar en främling som vill starta ett kollektiv och diskutera kaosteori med mig, vi diskuterar intensivt om allt mellan himmel och jord i en timme, älskar att det fortfarande händer så fantastiska saker, möten, jag vill ha mer av det där. sover, sover för mycket men är trött. skriver lappar till mig själv, hittar en gömd under mitt skrivbord från någon annan, bakar chokladbollar med för mycket kaffe i, tänker att jag vill säga "lets do it, let's fall in love" till någon, att jag vill att det ska regna hela tiden. att jag vill att det ska hända någonting.
min vän lisettes bilder från trästock
Räknar matte, sover i stora färgglada klänningar, är less på folksamlingar, kramas, kysser en enda vacker någon som fortfarande finns, hanterar melankoli/eufori
Höst nu. Och det märks.
Lyssnar på José González och andas efter en helg fylld av känslor.
Den där känslan när man ska släcka ett stort blockljus och håller händerna kupade kring det så att lågan nästan bränner i ansiktet och man vet att det skulle bli världens mest lyckade bild ifall någon verkligen kunde fånga ögonblicket. Man har på sig stora kläder i alla möjliga färger och farmors kofta och det är kallt i rummet och stjärnhimlen är plågsamt vacker där utanför det vidöppna fönstret. Och gardinerna liksom är helt stilla fast vinden och man lyssnar på Caesars. Då. Då kräver jag ingenting.
sista söndagen i augusti
Och det är just i det här ögonblicket, i den där ömtåliga väntan på just ingenting alls, som hösten fullkomligt slår slint. Förvandlar allting till fel, tar sönder allting som förut varit det viktigaste, det allra viktigaste, och överöser mig med nya frågeställningar, nya tankar, nytt allt. Vad ska man göra med allt? Det är kallt, men jag har fönstret öppet och sitter ute på fönsterkarmen även om det inte finns någonting att se. Annat än mörker, samma mörker som alltid. Du har som vana att ta sönder allt. Jag välkomnar höstmelankoli, jag döper en spelningslista efter den och säger hej du älskade och efterlängtade, varsågod, gör vad du måste, och försök skapa mer oreda än vad du gjorde förra hösten om du kan. Att somna klockan elva på kvällen är ett nytt fenomen som osökt får mig att tänka decembertankar, och jag drömmer om höstlöv som färglägger gatorna som annars skyltar med sin frånvaro av
det där som spelar roll.
Staden är en grå massa som sköljer förbi utanför bussfönstret. Jag älskar regnet, det är det finaste av väderfenomen, och att få somna till ljudet av det flera kvällar i rad är fantastiskt. Det är en av de där sakerna som gör mig alldeles hänförd. Vi vaknar halv sex på morgonen av att det regnar. Jag smeker ditt ansikte och regnet öser ner där utanför. Jag kan inte tänka alls. Långa höstpromenader, sådana där med tjocka tröjor och halsdukar och samtalsämnen som skenar. Vi är helt fel, men idag gör det mig inget. För jag vandrar i nya korridorer och ser nya saker hos alla men vet inte om det verkligen finns något som fångar mig. Jag saknar att fullkomligt drunkna, gå sönder, vara helt överlämnad, till någons enkla ord. Självklarhet. Nya frågeställningar från annat håll. Jag gör halva saker, fullföljer inte vad jag planerat. Jag klipper av dagarna och sover istället för att dagdrömma. Urkultankar, jag saknar att gå barfota i haremsbyxor och dansa hela dagen. Funderar hemskt mycket nu. Hösten skapar alla de där kryphålen jag önskat mig.
Och någonting brinner.
Hösteufori och tomhet.
Tar ut hösten i förskott med Kentlyssnande och tedrickande med vänner mitt i natten. Igår stod allting still. Nu beger jag mig mot staden för umgänge och musik. Sommarlovets sista helg ska jag tillbringa i vår stuga. Det får bli så.
