Kom hem vid halv elva-tiden och tillagade en sen och väldigt enkel veganmiddag. Orientaliska nudlar med vitkål och små, rostade bröd med tofulineost. Imorgon ska jag skriva ännu ett förhör utan att ha hunnit med att plugga, och sedan får vi påsklov. Jag och en vän ska in till staden för att köpa nödvändiga produkter inför den kommande månaden, då vi blir veganer på allvar. Och det är vår i luften nu.
Och jag vet att jag försvarar dig inför mig själv, för att du inte klarar av att göra det själv. Jag ursäktar dina misstag och slätar över alla gånger du misshandlat det som varit viktigt. För i slutändan spelar det ju ingen roll. Och det är med känslor på samma sätt som det är med atomer, de kan inte försvinna, bara flyttas runt och sättas ihop till nya. Så kvar finns du alltid.
Helgen bjöd på mycket trevligt. Födelsedagsmiddag hos en vän, timmar på biblioteket med en av de allra mest fantastiska böcker jag någonsin stött på, senare timmar med fina människor, cafe station, och du hade turban i somras, och jag trodde nästan du hade glömt de där stulna timmarna, men i lördags då jag följde med dig ut för att röka så tillät du det att komma på tal, och en endaste mening fick bekräfta att jag inte var ensam om att minnas. Umeå open, som man kan inleda med att hamna i moshpit på totalt jävla mörker och ramla, få blåmärken och nästan slå ut tänderna. Många trevliga människor fanns det på open, och Salem var fin. Och det var pure happiness när Krunegård avslutade sin spelning där vid tvåtiden på natten, med att spela Ingenting är vettigt 03:30 och Jag är en vampyr. Sedan var det sommartid och jag åt sojaglass med massvis med regnbågsströssel, spillde te i sängen och läste tills klockan fem då jag somnade. Helgen hann även innefatta folkkök, vattenpipa och många märkliga tankar. Den här veckan struntar jag i att vänta tillbaka dygnet. Den här veckan ska jag lära mig mer. Och idag var den första dagen sen december som du fanns med mig hela dagen annat än i mina tankar. Jag har vunnit en brottningsmatch med mig själv i mitt huvud, men någon annan segrade. Jag prövar meningar, men de blir aldrig tillräckligt bra. Jag borde skriva ner mer av det jag kommer att tänka på, men jag tar mig inte tiden och låter tankarna vandra vidare. Jag vet inte om det är bäst så, eller om jag borde göra på något annat sätt.
Jag kan inte skilja på.
Livet har aldrig varit på det här sättet förut.
Egentligen vill hela jag bara skrika och sätta hela världen i brand för det är sådant jag gör när jag skriver och när jag är för rastlös för att ens kunna läsa en bok. Jag älskar att färdas och se landskap susa förbi, passera genom städer och kliva av på en plats hundra mil bort och veta att jag är helt ensam här egentligen, ingen har någon koll alls, det här är MITT. Jag lyckades inte ta en enda bild på Göteborg och jag vet inte vad jag ska skylla det på. Men jag vandrade i dimma, men en såndär lång person som visade sig vara helt fantastisk, en sådan person man kan kramas i en evighet med. Och det är det allra underbaraste med att vara kort och krama personer som är flera decimeter längre än en själv, att man kan höra deras hjärta bulta och distraheras av att det slår så väldigt fort. Jag älskar hjärtslag. Sedan kan man även sitta på centralen på en bänk och diskutera allt mellan himmel och jord, utbyta livsfilosofier, försöka förstå och göra hopp i tankarna. Sådär att man hamnar i nya banor och känner att man växer. Och inte bara tre meter över marken, utan fem. Minst. Någon gång där, kanske på pendeltåget, någonstans där mitt i lyckoruset, endorfinerna, så snuddade jag vid tanken på att jag är naiv, jag är precis som människorna jag ofta förbannar. För det var dumt och återigen dumt att tänka att ingenting någonsin skulle kunna kännas som den där vintermånaden då det aldrig var frost utan bara feberyra (feberfrost kanske). Det handlar nog väldigt mycket om att inte förstöra den där illusionen, som egentligen skadar mer än vad den ger.
Jag hann även med att dansa under ett ovanligt vackert konfettiregn bestående av röda papperstunna svalor och höra Mannen i den vita hatten live för andra gången i mitt liv, och tänka att det här är fel, för jag är inte någonting helt just nu. Men du och jag, vi kommer aldrig att dö, sjöng Jocke i slutet och jag tänkte att det gjorde vi visst det. Sedan sov jag ännu en natt på Tims golv och det är fint att vi fortfarande finns fast det hänt så mycket och du har dreads nu och även om jag kan dra parelleller med hur jag var för fyra år sedan och hur jag ser på saker och ting nu så är det så väldigt mycket annorlunda. Men vissa människor lämnar man inte bara bakom sig. Vissa människor VILL man inte lämna bakom sig. Någon dag senare åkte jag tåg i fem timmar för att ta mig till huvudstaden där Caroline väntade på mig. Vi tillbringade kvällen på ett café och lite senare med att lite halvseriöst studera människor, vid klockan tolv åt vi pasta och sedan skrattade vi hemskt mycket innan vi somnade. Lördagen bjöd på någon slags vår, och man behövde inte ha jacka, vi vandrade runt och mina skor har så tunna sulor och det är så underbart. Och i gamla stan finns de bästa cafeérna. På kvällen kan man köpa take away-te och sätta sig någonstans och bränna sig på det varma vattnet men ändå diskutera så abstrakta saker som tiden, relativ fart och livsåskådning tills ens tår är helt stelfrusna och då kan man roa sig med att åka tunnelbana till platser där man aldrig varit förut.
Efter ett par välbehövda dagar hemifrån så har jag landat i någon slags vardag igen, eller vad kallar man nu det där, som är så himla onödigt att begränsa på det vis att man faktiskt kallar det för någonting särskilt. Jag har fyllt mitt rum med nya ljus, ett stort blockljus som säkert väger tre kg, en massa rökelser och nya tesorter. Och mitt hjärta med nya takter. Inte ens den bästa trummspelaren skulle klara av dessa. Jag är glad att det är så. För när saker och ting känns aviga kan jag vända dem rätt igen. Och de där två sista siffrorna i ditt mobilnummer känns så jävla mycket men nu ska jag börja säga ditt namn på ett annat sätt.
Följande dag åkte jag buss genom döda samhällen och exploderande vita fjällandskap. Jag satt med ryggen lutad mot sätet framför mig och stirrade ut på allt det vita och lyssnade på Hoppípolla och tänkte att Sigur ros var så fasansfullt vackert och passade så perfekt med det häftiga snöfallet och den där tolv timmar långa bussresan var kanske den bästa bussresan någonsin. Sedan släpade jag omkring på min resväska vid hamen i Bodö och försökte hitta rätt färja. Snön förvandlades till smuts under mina skor och jag bytte om från kjol till byxor just innanför ingången till en kvällsöppen livsmedelsbutik. Färden över havet var gungig och jag stickade lila vantar och åt gojibär och utanför fönstret fanns det ingen plötsligt ingen annan färg än svart. En enträgen kontrast till allt det vita jag flugit förbi tidigare under dagen.
Det är en intressant upplevelse att tillbringa dagar på en norsk ö mitt ute i havet där utsikten från i princip alla fönster är jättelika fjäll. Det var snö i massor men nere vid hamnen fanns det sand och jag pulsade genom all snö för att komma till strandkanten (om man kan kalla någonting så mitt i vintern) och plockade mina händer fulla med snäckor. Den resterande tiden där ägnade jag åt att umgås med min moster och morbror, dricka nyponte, sticka och köpa garn i massor på den enda lilla butiken som fanns där. Jag färdigställde även en teckning som fått vänta alldeles för länge. Tillbaka i Bodö ägnade jag mig åt så tvivelaktiga saker som att sitta på ett gatukök klockan tolv på natten och ännu senare åt att dricka grönt te ur en väldigt liten, tunn vit kopp. Bussresan hem stekte solen och jag svor åt människor på bussen och sa åt en alldeles för snäll busschaufför att han borde slänga ut jävlarna som åkte med oss. Det hände dock inte och jag var arg på människor och åt äpplen och ville bara hem och kolla på Forrest gump. De sista timmarna av resan kom jag underfund med hur märkligt det egentligen är att jag hinner tänka på så mycket annat när jag ändå hinner tänka så mycket på en och samma person. Jag undrar vad hjärnan är för något och idag vill jag bygga ett rymdskepp och bo närmare allt som är långt härifrån. Igår köpte jag skor och en kameraväska, råkade att inte ta med mig någon jacka fast det började snöa och blåsa hemskt mycket, åkte lokalbuss och hann med att träffa finaste Vera. På kvällen förlorade jag och Jenny oss i det bästa lyckoruset på länge då vi dansade oss febriga på folkets hus då Glesbygd'n spelade och jag ville gråta för det var så fantastiskt underbart och jag vill se dem igen och igen för deras musik är bland den allra bästa. Under den sista låten sparkade jag i ren eufori av mig skorna och det var den bästa känslan. Och det är så fint med konserter där alla dansar istället för att bara hoppa upp och ner.
Idag har jag gått igenom tusen olika känslor och struntat i att göra någonting särskilt av dem. Det är okej. Jag har bokat biljett till Umeå Open, sett till att jag har några kläder att ha med mig när jag ska bege mig söderut på tisdag, städat mitt rum, pluggat alldeles för lite, gått på promenad i för tunna skor, ätit fantastiskt god veganglass och kokat fransk löksoppa, börjat känna av resfeber och druckit mangote. Och lyssnat på Nothing compares to you ohälsosamt många gånger. Kvällen har dock ägnats åt Brigt eyes-lyssnande. Det finns så väldigt mycket fantastisk musik. Imorgon är det skola igen och jag försöker att inte tänka på hur otroligt mycket jag bör göra, sedan nångång ska jag försöka packa för på tisdag ska jag åka tåg i många timmar och vara borta i nästan en hel vecka.
Did you except it all to stop, at the wave of your hand?
I must belong somewhere
A song to pass the time
Our conversations are circles, always one sided, nothing is clear
There's a word I can't remember and a feeling that I can not escape
Veganfrukost mitt i natten, med gojibär, yosa, ekobröd, grönt te (för en gångs skull), juice och fiberflingor är bra. Och Bright Eyes på behaglig volym, will you make a plan to love me? Långa sms och jag älskar när folk frågar mig saker. Det är inte bara själva grejen att någon är intresserad, utan att jag på något sätt lär mig något mer om mig själv varenda gång jag vet att någon vill ha ett ärligt och genomtänkt svar. Då trivs jag med att ta mig den tiden. Att lära känna någon är en av de allra bästa sätten att lära känna sig själv. Och jag måste fundera över febriga ögonblick och över hur jag bäst ska beskriva dem, kanske ska jag inte göra det alls, svårdefinierade saker (jag tycker inte om att definiera) och så det där med människor.
(Och det är bara instinkt det där, med att hjärtan går sönder, med att vi aldrig vågar känna fullt ut. Kanske måste vi ta sönder allting som känns för mycket. Och då kan ingenting någonsin bli fullständigt.)
Förbereder mig på eventuellt snöfall imorgon, förmodligen minusgrader igen, folkkök och tedrickande på golv med braigaste människorna. Kanske får kameran följa med och dokumentera lite. Téet uppdrucket nu, kanske ska man sova. Förmodligen inte. På nätterna är inga kryphål tillåtna även fast det kryllar av dem just då. Jag önskar att jag skulle kunna vara tillräckligt fokuserad för att lyckas skriva någonting med tydliga sammanhang, men jag antar att klockan är för mycket. Sammanhangen ser nog bara jag den här tiden på dygnet. Nåväl. Ska snart byta ut Bright eyes mot Jose Gonzales och placera mig själv i min säng. Skrivblocket kanske får följa med. Godnatt.
Du var en parodi på den bästa boken i världen.
Timmarna flyger iväg såhär på kvällen natten och var tar dygnet slut egentligen. Jag ligger i min säng i otaliga timmar och bränner rökelsekoner och lyssnar på Iron & Wine och Pink Floyd och Sade. Det är en väldigt simpel tillvaro. Med många intressanta och filosofiska diskussioner, konversationer, meningsutbyten via sms. Jag tar ännu ett steg mot någonting nytt, någonstans dit jag vill. Låter mig inte trasas sönder av så triviala saker som din röst. Idag smakade jag på gamla känslor med nya nyanser. Det är nyanserna jag vill åt, jag vill förvandla dem till färger, en ofullständig helhet. Jag har irriterat mig på de fåtal meningar jag lyckats få ner på papper på sistone, men jag tror att det släppte lite ikväll.
Han ritar en karta. Hennes golv är belamrat med ihopknycklade A4-papper och hon sitter alldeles tyst i ett hörn av rummet och ser på honom. Hans rörelser är yviga och oroliga, men han ritar med en väldigt exakt precision. Han är så inne i sitt. Så inne i det teckningarna betyder för honom. Han ritar kartor över allt som är omöjligt, över längtan och över saknad. Över de odefinierbara behoven som finns hos oss människor. Det som gör oss till vi. Hans misslyckanden bygger bo på hennes golv och hon plockar på måfå upp ett papper. Drar upp persiennerna för att det ska kunna trilla in några solstrålar i rummet. Solens hetta kastar ljus över det han format med sina fingrar, det som fötts i hans oberäkneliga tankesnurror. Hon följer mönstret med sina egna fingrar och hennes ögon möter en komplicerad ritning över ett sagoslott fullt med drakar.
Dags att försöka sig på konststycket sömn.
