Johnossi var sjukt jävla fantastiska i fredags, vi hade inga biljetter till yran men hade de bästa platserna utanför och vi dansade som bara vi kan, så man blev varm trots att det egentligen var regnigt och kallt. Fina människor och sommarcider i parken, och hela helgen har det spöregnat och varit solsken om vartannat.
Ikväll håller Bright eyes mig sällskap och jag sorterar lite tankar, för en gångs skull. Om två veckor är det sommarlov och då åker jag till Stockholm.
another travelin' song
Svenska akademien och kardemummakladdkaka. Så kan man spendera den där tiden mellan melankoli och upprymdhet. Fast melankoli är en känsla som tar mycket plats. Det ryms inte mycket mer sen.
Jag tänder rökelser vars skelett ringlar sig likt ormar mot taket. Vaknar 06:50 och en rand av solljus har målat min huvudkudde och i den där känslan av vakenhet som blandar sig med sömn drar jag nästan efter andan av hänförelse.
Finns väl mycket att säga, men jag vill inte uttrycka mig i låttexter, vill inte beröva mig själv på det självklara i att få uttrycka sig med egna ord. Och jag bad om ett regn ikväll. Godnatt.
Och jag älskar känslan av att det är utom ens kontroll.
Antecknar världsteorier under lektionerna, insikter. Kan inte plugga, har aldrig varit såhär okoncentrerad någonsin. Kastar mig in i tankegångar och umgås med älskade Lucas, försöker på någon nivå ta upp skrivandet igen, det som är utöver endast lösryckta meningar. Och det krävs tusentals fiender för att erkänna nya världar. Bygger på någonting viktigt, dricker brännässelte och nätterna är i mitt revir igen. Läser Gunnar Ekelöf och flyr, ifrågasätter.
Jag vill fläta hela världen i flammor av kaos, väva in varenda korn av självklarhet
Och verkligheten är en hårsmån ifrån att passera.
Vill ta isär orden.
För jag blir sjuk av allt det här.
Hur någons närhet helt och hållet kan tvätta bort all logik.
Hur man kan gå från att dansa sig lycklig med några av de finaste människor man känner till att begrava sig i melankoli.
Hur man kan dansa fram på en äng mitt i natten och inte vara rädd för björnar.
Hur man kan älska någon och upptäcka att känslorna inte längre flyger iväg.
Hur det som förut varit viktigt plötsligt inte längre spelar någon roll.
Hur man kan känna att man befinner sig på randen till ett exploderande lyckorus mitt i natten.
Hur man kan beröras så av att någon vänder ryggen till.
Hur man kan promenera barfota med någon på varm asfalt sent på kvällen, händerna sammanflätade och tankarna nästan i symbios. Men ingenting är exakt (inte ens ett varv runt solen)
Hur man kan känna att man dör av allt som stänger in och begränsar.
Hur man kan tillåta någon att välta ens verklighet.
Hur man kan blunda till ljudet av sina egna frågor och någon annans andetag.
Och ibland försöker jag översätta förbjudna fragment av känslor till någonting som jag kan dela med mig av.
Springer omkring i trosor och ett tunt linne och ANDAS
Kvällarna för nu med sig en oroande känsla av lugn och falsk logik. Det är så mycket vintern tagit med sig, den stal alla mellanting och så mycket mer också. Jag vaknar tidigt om mornarna av ett fantastiskt vackert solljus som letar sig in genom mina persienner, och ljuset faller alltid över rummet på ett sätt som gör att jag några timmar senare, då jag hunnit somna om och vakna igen, alltid måste ifrågasätta ifall det verkligen hände eller om jag bara drömde. Jag älskar att jag bara är så pass vaken att jag inte hinner uppleva detta mer än i några ögonblick innan sömnen kräver mig igen. Vardagarna är som ett slags flumm, får aldrig riktigt grepp om dem för helgerna är så dominerande på något vis, samtidigt som vardagarna är allt annat än ett vänteläge. Någon slags oro börjar smyga sig in mitt i allting, och jag kräver den. Kontrasterna är mer behövliga än någonsin, och jag vill inte vill inte ha kontroll. Börjar stanna uppe om nätterna igen, blir inte trött lika ofta. Längtar i hemlighet efter den där känslan av att inte vara i behov av så triviala saker som sömn, den där självsäkra (och behövliga) känslan av odödlighet som höll mig uppe större delen av nätterna i vintras. I mitt hjärta är det sommar nu, även om all snö inte smält än. I mitt hjärta är det kaos och jag riskerar mina vingar, vi riskerar allt för att få flyga på samma höjd.
in the beating of our hearts
allting känns så jävla mycket, hela världen är ett brännande kaos som lämnar avtryck
(en annan slags paroxysm)
stjärnorna finns här
Utomhus luktar det sommarregn och solen bränner i ryggen. Avskärmad, men mitt i allt. Förlorar tidsaspekt och det är underbart, vill inte stänga in någonting alls. Made är i full gång och Thåström igår var fantastiskt. Någon håller om mig hårt och såna chanser kommer en gång bara aldrig att dom kommer två, jag lyssnar hela kvällarna på nothing compares to you och tiden till skolarbete existerar inte alls längre. Dansar runt till kapten röd, struntar i lektioner och skrattar mer än på länge, trivs.
Dagarna flyger. Ibland målar våren omgivningen i ett fantastiskt kvällsljus och jag vill aldrig stänga ögonen.
Vi fick ett regnigt och grått första maj i år, men det var lika underbart ändå. Som jag saknat känslan, ruset, och hand i hand detta år. Och någonting bubblar i halsen och jag och en vän går längs gatorna och skrattar åt just ingenting. Inhandlar en blommig vattenpipa och lovar mig själv att börja fota igen. Önskar lite att det fanns tid att skriva om allting som händer men det kanske är den här tiden i mitt liv jag inte ska skriva om. Den ska få vara orörd, bevarad i sin oexisterande perfektion. Ovillig att definiera sig själv. Skolan prioriteras mer och mer bort, annat är viktigare nu, och trots stundande gymnasieval och nationella prov så är jag relativt lugn. Thåström till veckan, made och volontärarbete, och vår vår vår. Nu har vi hela maj framför oss.
