.

Drömmer konstiga drömmar och kan inte sluta tänka, världen snurrar när jag är less på allt och vägrar dricka min blutsaft av någon jävla anledning, jag snurrar runt runt och runt och saknar människor som är långt borta eller på en pepparkaksfabrik, ransonerar bussresor och gömmer pengar i kuvert. Snart har du råd att försvinna. Och jag vet det, men det spelar ingen roll just nu. Sjukhuset igen och ett fönster som vetter ut mot en slags äng, som är helt fel. Nätter i källaren med böcker och päronsaft, varma dagar som är huller om buller. Har inte riktigt någon ordning, men det funkar nog bäst så.

Jag tror att den bästa känslan i världen möjligen är känslan av att länga efter en person som man vet att man kommer att få träffa om bara några dagar, och samtidigt veta att den personen längtar efter en och tänker på en lika mycket som man tänker på denne. Det är liksom en väldigt fin känsla.

Idag har jag varit hos Enar! Jag blev snabbt förälskad i deras lägenhet (eller hus) för det var bara så himla fint och mysigt och jag tror att jag hade älskat att bo så, centralt och med ett nattöppet statiol på andra sidan gatan. Sedan blev det moppe till nydala och väl där bad och grillning, marshmallows och cola. Har en massa bilder på kameran men de får nog stanna där tills imorrn, nu är jag trött och hungrig och världen verkar inte alls ha några tydliga konturer ikväll. Jag är snurrig och gömmer mig i Enars tjocktröja som luktar rök. Blutsaft smakar verkligen dåligt och jag har glömt bort hur man sover, men allt är faktiskt bra ändå. Jag har satt upp tidningsbilder med dramatiska överskrifter om Bruce i juni och det är snart ett år sen Ullevi, också ett år sen jag träffade Tim senast. Det är länge. Och det är alldeles snart ett år sen West coast riot och dö vid kravallstaketet till The Used. Så JÄVLA konstigt, helt ärligt. Men jag kan inte sluta lyssna på Candy's room och jag kan inte sluta med att vara såhär, och jag önskar att folk fattade någonting alls ibland. Men jag är glad, ändå. Den här sommaren har börjat kännas som en sommar ska kännas och det är så fint. Nu vill jag bara att det ska bli helg och att min pappa ska köpa rullgardiner till mig. Och att någon ska uppfinna ett piller som man kan ta när man inte hinner äta så att man slipper använda en massa pengar på färdiga pajer som man sedan måste låtsas är barnmat för att kunna värma på Mias (det ser verkligen ut som barnmat också, när den där mikrovågsugnen är färdig med den). Nä men alltså jag vet inte. Jag är nog trött tror jag. Äter en muffin och vill kolla på en film men jag har ingen jävla fjärrkontroll till min dvd. Jag har ätit tre muffins idag men knappt någon mat alls. Muffins är ju mättande. Men alltså om jag är uppe för länge börjat jag alltid äta random saker, för några nätter sedan åt jag liksom överblivna grönsaker från middagen. Tex gurka, sallad, gräslök och tomat. Observera att klockan var tjugo i två på natten. Men men, nu bör väl detta inlägg ta slut för jag har mest babblat på om en massa nonsens känns det som... Kram. 

Du får ett helt inlägg för att du är så söt och trevlig! Vi kollade en massa secondhand, köpte rättvisemärkt choklad, åt tyska jättestora jordgubbar och kollade på människor.

Regn och en grå, tråkig himmel. Vad gör man? Cyklar till ica i regnet med sin lillebror och köper glass. Kommer hem helt dygnsur och tillbringar resten av kvällen på ett golv med vänner. Det var igår. Idag har nog varit den meningslösaste dagen på mycket länge. Jag fortsatte att rensa igenom kartonger och lådor, och där, bland desperata teckningar och knövlade bilder fann jag våra namn. Så välbekanta men ändå som främlingar, det var så längesen jag formade ditt namn med fingrarna eller ens tillät mig själv att säga ditt namn högt. Jag velade, spara eller kasta-högen? Vad är det att ha kvar? Varför riskera att jag om tio år rotar igenom samma skit jag rotade igenom idag och mina ögon faller på just det papperet? Vad fan ska jag göra med oss egentligen? Glömma, när jag kan komma ihåg? Eller tvärtom? Komma ihåg, även fast jag kan glömma?

Imorgon måste jag upp tidigt, eller innan nio. Och det är tidigt. Imorrn är det onsdag. Snart torsdag, snart fredag. Snart helg. Det är bra. Hoppas jag. Nu är klockan tjugo över ett och jag äter ostmackor och känner verkligen för att se på Lolita, men min teve är död så jag och min laptop ska nog flytta till min säng nu. Godnatt. Jag ska bli mer aktiv snart.

Jag undrar hur länge vädret har tänkt vara såhär egentligen. Det var fint och passande med regnet de första dagarna, men nu får det fan vara nog. Ska det sluta nångång? Jag vill ha blå himmel och sol. Jag vill inte ha tjocktröjor och byxor. Jag vill ha strumpbyxor och linne. Igår var jag och Signe ute i natten och vandrade i dimman, det var fint men mina ben och armar är helt överströdda med en massa myggbett. Jag hatar myggor. Siri ligger i min säng och sover och alla är nånstans men jag är här för jag kunde inte följa med för då blir farmor ensam. Jag snorar och nyser och vet inte vad jag ska göra på midsommar. Jag känner att det är extremt konstigt med facebook just nu och undrar varför jag ens orkade skaffa det. Jag känner att det är otroligt jobbigt att jag måste ladda min mobil hela tiden för att batteriet är hur gammalt som helst. Jag har faktiskt planer på att ta itu med det där att rensa igenom alla mina kartonger fulla med grejer nere i källaren, för annars blir allt onödigt jobbigt sen. Jag vet inte riktigt vart vi ska ta vägen och jag vet inte riktigt vart jag vill ta vägen, ärligt talat. Min kamera är full med bilder på min lillebrors modellflygplan, jag var i Vännäs igår och blev dödad av myggor och älskade Candy's room mer än någonsin. Jag har döpt min kaktus till Clarence Clemons för att han är så jävla cool så det passar ju min kaktus. Annars så känner jag att Paul Simon är lösningen just nu och nu ska jag nog gå och göra något vettigt för detta funkar inte. Hejdå.

Jag fick en kaktus av min pappa! Jag känner starka moderskänslor inför den.



Har inga bilder från kvällen. Det var iallafall jävligt med myggor och jag stack strax efter tolv för att folk blev så onyktra och jag som bara hade druckit lite cider kände mig mest ledsen bland alla människor som antagligen var hyper eller satt i skogen och grät för att allt tydligen sög. Men Glesbygd'n var så jävla härligt, verkligen, och de spelade Parasita och Betong och det var verkligen jättefint. Dom gjorde kvällen värd.

Ikväll spelade det inte någon roll att Bruce spelade Spirit in the night på den enda av de tre konserterna jag inte var på, det spelade ingen roll hur mycket åt helvete allting egentligen är, och jag älskar regn. Det är underligt hur en enda person kan påverka ens humör så mycket men jag hoppas att det regnar imorrn också. Faktiskt.

Jag blir fan hesare och hesare för varenda jävla minut som går och det är hemskt, för jag känner mig så glad just nu för första gången på länge och vill bara prata och prata och prata. Gud straffar mig nog för något. Nu knarkar jag varmt vatten med citron för om jag inte kan prata imorrn dör jag nog. Senaste gången jag var så här hes var dagen innan jag skulle till Luleå vintern 2006. Hoppas för allt i världen att det är bättre imorrn. Åh. Nu ska jag nog sällskapa med min ytterst fina gitarr resten av kvällen, sedan hoppas jag på att falla i sömn om det nu skulle vara möjligt. Kram.

Den femte är så svårt. Jag vet inte om jag klarar av att skriva så mycket om det, vet bara att jag tror jag slarvade bort något jag borde ha varit varsammare med. Men han körde Candy's room som tredje låt och då kunde jag omöjligt hindra tårarna. Jag trodde det aldrig, aldrig någonsin. Så vackert. Att det var just den kvällen. Att jag stod där, innanför kravallstaketet nu med även ett grönt armband runt handleden. Och det var fan inte dåligt att hoppa sig varm till Badlands två kvällar i rad. Det var så ofattbart fint när Bruce kom in på scenen, sist och sida vid sida med Clarence som alltid. Han kysste Clarence och jag grät nästan för att det var så vackert. Hungry heart, jag minns att jag grät till den på Ullevi förra sommaren även fast jag inte hört den innan den kvällen. Den här kvällen kunde jag texten kanske bättre än någon annan och den här kvällen kom jag att hata en människa i publiken av hela mitt hjärta. Om du läser det här, kvinnan med vit jacka och luva som stod vid den lilla scengrejen till vänster där Bruce gick ut ibland, du som försökte bända loss mina fingrar från kravallstaketet och med hela din kraft försökte putta bort mig, trycka sönder min hand och klämma sönder mina fingrar med vilja, jag kommer att hata dig hela mitt liv. Jag visste inte att människor kunde vara så grymma. Allt jag ville var att röra vid honom, sträcka ut min hand och känna att jag kunde nå honom. Du borde ha förstått det. Jag var inte ute efter din plats. Om folk tycker att jag överdriver kan jag bara säga att det här var en av de fulaste människor jag någonsin träffat, och vore det inte för att jag visste att Bruce inte hade gillat det (öh ja) så hade jag slagit till dig riktigt hårt innan jag begav mig därifrån för att jag inte stod ut med att det fanns så hemska människor, än mindre att stå bredvid en.

Jag har aldrig känt mig så tom efter en konsert som efter den här. Jag satt på min säng i hotellrummet i Täby och tårarna bara rann, mina ben ville inte lyda mig och jag hörde mina föräldrar och min lillebror prata men det var bara en massa ljud. Inga tydliga ord. Jag var så ledsen ända in i själen och jag var så rädd att jag hade sett dem för sista gången i mitt liv. Jag kan nog aldrig någonsin förklara för någon hur mycket Bruce betyder för mig, för jag tror inte ens att jag fattar det riktigt själv. Jag vet bara att mina tårkanaler har fungerat tröttsamt bra efter i torsdags och live-bevakningen på expressen och aftonbladet från konserten igår var verkligen plågsamt. Jag gömde mig bakom dörren i mitt rum och försökte tänka på annat. Det funkade dock inte så efter tio begav jag mig utåt, min pappa protesterade inte ens för han ville också höra Jungleland. Men nu sitter den nyinköpta postern på min vägg och t-shirten med Working on a dream-trycket ligger på Olivias stol som jag räddade från att bli slängd och biljetterna sitter uppe på väggen, över alla andra. Finast av dem alla.

Jag måste ägna ett tack åt taxichaffuören som körde mig från Stadion till Täby efter konserten i torsdags. Inga taxibolag tog emot beställningar därifrån och jag vandrade planlöst omkring i mörkret medan mina föräldrar var desperata på hotellet och försökte fixa någon slags skjuts åt mig därifrån. Jag fann efter nån timme då det var närapå folktomt utanför arenan en taxi och taxichaffuören tackade snabbt nej åt körningen han egentligen var där för när han fick syn på mig. En femtonårig flicka ute i regnet i Stockholm mitt i natten. Tack för att du inte var en förklädd våldtäcksman utan istället en snäll person som jag glatt babblade med hela färden till hotellet.

Jag tror inte att jag kan beskriva hur mycket mina vader, min nacke och hela min kropp värkte efter de här två kvällarna på Stockholm stadion. Att stå på tå och sträcka på sig och hoppa sönder allting man har tre timmar i sträck två kvällar i rad sätter sina spår och inte bara i hjärtat. Min hals känns fortfarande raspig och det lever fortfarande om ovanligt mycket i mina öron. Jag kan dock inte säga annat än att det var värt det. Var värt allt och lite till. Allt för de där timmarna.

Caroline. Stockholm är ingenting utan dig, och jag älskar oss. Älskar oss för att vi är de vi är och för att det är omöjligt att inte vara glad när jag är med dig, hur ledsen jag än varit innan. För att du är en av de få personer jag känner mig trygg med, som jag inte behöver låtsas med. För att mitt skratt och mitt leende alltid är äkta med dig. I love you like a storm.

17:41



00:14

För att jag aldrig vill glömma.

Vad ska jag säga? Finns det ens ord som räcker till? Jag tror inte det. Men jag vill försöka. Jag har ett rött armband runt min handled nu, och jag fattar det inte. Det var kring 30 000 personer på stadion i torsdags. Jag stod innanför det enda kravallstaketet. Jag hoppade ur en bil en timme efter insläpp och jag grät redan då, tårar som blandades med regnet och jag fattade ingenting men ställde mig i kön och allting blev bara så jävla konstigt när jag fattade att herregud, jag står fan nästan längst fram. Åttonde raden, och det räknar jag som nästan längst fram med tanke på storleken på arenan och antalet personer som var där. Och det var sjukt. Klockan var bara sex. Jag hade suttit i en bil sen åtta på morgonen, vi åkte i ett sträck. Satt fast i rusningstrafiken i en timme. Jag hade ingen kamera, en halvdöd mobil och planerade inte att använda öronpropparna. Jag hann träffa på både otrevliga och underbara människor innan Bruce kom ut på scenen med sitt underbara E Street Band. Jag glömmer aldrig killen som vände sig om och frågade "Vill du längre fram?" Och puttade fram mig och försvarade det inför sina vänner genom att säga "Hon var ju kort!" Sedan vände han sig mot mig igen och sa "Men träng dig lite till, här ser du ju inget heller!" Jag fick knappt fram ett tack men det var på den händelsen jag tänkte på när jag hamnade bland människor som verkade tro att de ägde hela raden bara för att de råkade stå där. Mina tårar föll redan innan klockan hann bli 45 minuter efter utsatt tid och lamporna släcktes ner. Jag glömde allt då. Jag glömde allt när de rev av en cover på "Who'll stop the rain?" och regnet föll i takt med mina tårar, jag hoppade och skrek och under Badlands brann det under mina fötter. My Lucky Day var euforiskt och jag lyckades förflytta mig bland människorna och slapp stå bredvid de störiga personerna som trodde att de ägde arenan. Jag fick stå på tå och sträcka på mig för att kunna se Bruce, men jag vägrade släppa honom ur sikte. Ville ha honom i mitt synfält hela tiden, under de tre timmarna jag längtat efter hela året. Jag dog halvt av lycka när de körde Out in the street och slussades tillbaka till då vi bilade genom Sverige i somras och jag hatade det faktum att jag slösat bort så mycket tid av mitt liv med att inte lyssna på Bruce. Jag var så glad att jag fick en chans till. Johnny 99 var härligt och The Ghost of Tom Joad var så jävla fint att jag inte fattade nåt, Raise your hand var så lyckligt att hade kunnat dö. Jag har nog aldrig befunnit mig så mycket i nuet som jag gjorde då, när jag sträckte upp min hand så långt jag bara kunde och när jag skrek så att mina lungor inte borde ha pallat det. Going down, obeskrivligt. Because the night, jag fattade det inte på långa vägar. Waitin on a sunny day och arenan exploderade, folkhavet gungade. Regnet fortsatte falla. Must have been a tear from your eye. Och jag kunde inte göra annat än att tro på Bruce när han sjöng att everything's gonna be okay. Jag har aldrig någonsin hoppat och skrikit och sjungit med så mycket på en konsert som den här, och det säger en del. Jag kunde varenda vers och refrängerna satt så rätt att det kunde ha varit mina egna hjärtslag, det rann svett från min panna och regnet bara föll och föll och föll, och det var så obeskrivligt vackert. Jag märkte knappt att det hade börjat mörkna. Jag for hit och dit i folkmassan och hamnade bland underbara människor som var precis som jag den här kvällen. Jag fann min vän och vi bara stod och skrek och hoppade och var lika galna båda två. "Det här är helt SJUKT!" minns jag att jag skrek till henne i mitten av alla extranummer. The Wrestler och Kingdom of days var så underbart och jag hade inte förväntat mig att få höra någon av de låtarna. Born to run var extas. Jag gav allt. Jag hade kunnat dö, så lycklig var jag. Bruce hade kunnat välta stadion. Extranumren var otroliga, hard times come again no more var så vackert och jag hann andas lite innan han körde igång Bobby Jean. Världens vackraste kärleksbrev. Och jag hoppade. Och jag skrek. Det fanns ingen tid för tårar, bara våta droppar som var regn. Extranumren ville aldrig ta slut, Bruce ville aldrig sluta. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag vinkade och viftade med händerna, och han såg på mig. Det var iallafall så det kändes. Det är svårt att veta när det är så mycket människor omkring en, men när jag kände hans ögon i mina formade jag I love you med läpparna och kan bara hoppas att det faktiskt var mig han såg på.  Det femte extranumret var Glory Days och jag älskar den så och tänkte att nu är det slut, nu ger jag allt, nu hoppar jag tills mina ben ger vika och skriker tills mina lungor kollapsar. Det spelar ingen roll, för jag kan dö lycklig nu. Twist and shout. Han körde twist and shout. I vanliga fall hade min kropp aldrig klarat av det, men nu gällde inte de vanliga reglerna. Jag gav dubbelt så mycket nu, jag skrek mig hes och jag och min nyfunna vän tittade på varandra och jag fattade att hon var lika lycklig jag. Dancing in the dark var sista numret. Allt som fanns kvar i mig då var mer än jag anade, för jag visste att det var slut sen. Jag missade nog inte en textrad, skrek och hoppade som en galning. Klappade i händerna tills det sved, och folkmassan gjorde likadant. Vi var ett. Publiken, Bruce och E Street Band, regnet. Just precis då. Det fanns inget annat. Obeskrivligt är inte ens tillräckligt. Det spelar fan ingen roll hur många plus recesenterna känner för att ge den här kvällen, för den går inte att betygsätta. Det var förmodligen den lyckligaste kvällen i mitt liv. Jag tänker aldrig någonsin tillåta mig själv att glömma vad jag upplevde på Stockholm Stadion torsdag den fjärde juni i regnet.