. -

Det sägs att det alltid finns något bra i det som sker

Kom på en perfekt mening inatt men var för trött för att orka skriva ner den. Så är det alldeles för ofta. Man borde ha något verktyg för sådant i hjärnan, för när det gäller sådana där abstrakta saker som ord så sviker minnet. Särskilt när klockan är halv tre på natten och man skickat iväg sig själv på lagning.

Idag har jag sovit, försökt hjälpa en vän att ta sig hem och sagt att nu gör du aldrig sådär igen, nu måste du ha lärt dig nåt. Mått lite illa och försökt koncentrera mig på saker som skolarbete men ibland tänker jag verkligen att matte är för logiskt för min hjärna. Siffror borde man kunna göra hur som helst med, men tydligen inte. Och en blivande fysiker måste nog tro på siffror. Just nu kokar jag makaroner och har precis druckit en kopp te. Om en timme tar jag bussen till rödäng där det blir Izabelle, filmkväll med folk och sådant trevligt.
På tal om trevliga saker så var igår en väldigt trevlig dag. Jag steg upp med någon slags inställning om att dagen skulle bli bra, och det blev den. Ingenting blev sådär gräsligt fel som det kan bli ibland. Det blev biblioteket med en massa människor, trevligt, fint och bra folk. Kramar och varma händer. Och människor jag inte sett på länge, sedan de där varma sommarmånaderna då det var vi, och åh. Det blev så himla rätt fast jag var så orolig i september. Igår tänkte jag att allt var bra. Det blev även någon slags halv biofilm, för jag eh, failar ofta på sådant. Att börja må illa mitt i en biofilm verkar vara min specialitet. Men det funkar väl ändå, jag fick faktiskt pengarna tillbaka fast jag betalat med presentkort. Trevligt trevligt. Nu lyssnar jag på Elliot Smith och borde nog börja avlägsna mig härifrån. Folk får ha en trevlig kväll och natt och allt möjligt. Argh. Kramar.

2010-01-30 @ 19:17:29 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

-

idag
köpte jag världens största tekopp
och ramlade in i någon,
ramlade fel
och visste plötsligt
inte vad ord var

och det är så fel att känna att man går sönder bredvid någon som förut höll ihop en.

Annars så har jag varit på Waldorf, fått snö i skorna, förfrusit tårna, varit på second hand med trevliga människor, kramat Anders som skolkade från sin sista lektion för att hålla mig sällskap, hållt Izabelles hand och tänkt att hon är så väldigt bra. I helgen blir det möjligen någon slags bio, Izabelle och förmodligen en massa matte också. Jag har dåligt samvete för att jag inte riktigt haft ork för sådant den här veckan och har lovat mig själv att nästa vecka prioritera skolarbete som om det inte fanns något viktigare. För jag måste fortfarande ha en massa fler poäng och det får jag verkligen inte glömma bort. Jag har börjat känna närvaron av en slags dygnsrytm i mitt liv igen och ska försöka bevara den tills nästa vecka också. Hm. Förresten, angående bristen på bilder här. Våran internetuppkoppling tillåter inget sådant som bilduppladdning just nu, men förhoppningsvis är det fixat inom en snar framtid. Och ikväll har jag nog inget mer att skriva än såhär.

2010-01-29 @ 00:17:37 Permalink Random Kommentarer (1) Trackbacks ()

Trötta tankar

Felaktig logik och. Vi är tiotusen kanske sjuttontusen meter under marken men ändå. Så är vi bättre än dem.
Och vi kan läka oss själva på tre minuter, att aldrig gå sönder är vår specialitet.

2010-01-26 @ 00:17:35 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bultande närvaro och allt det där jag aldrig ska glömma, hur det var

Märkliga dagar har följt men nu ska det förhoppningsvis vara lugnt ett tag. Har spenderat nätter på annat håll av otrevliga anledningar och skrivit till sent, så att ögonen är sådär svullna och röda dagen efter då man sovit alldeles för få timmar och ska försöka hinna med en buss som går tio över sju på morgonen. Klottrat "don't worry, be happy" på ett fönsterbleck mitt i natten i en tom och tyst korridor. Suttit på ett annat fönsterbleck och sett ner över staden som är märkligt tyst och lugn sådär vid 02:47. Någon skriver att om jag slutar vara så allvarlig så kanske jag blir trött. Men det tror jag inte på. Det är inte där det sitter. Sover sedan mellan 13.00 och 17.00 och när jag vaknar är det mörkt och följande dag tillbringas med en vän, vi hämtar ut tågbiljetter och vandrar omkring och jag tycker inte att det är kallt fast alla jag möter säger att jag ser frusen ut. Upptäcker att det är torgmöte och det är ju rättvisepartiet och jag frågar vart har ni varit? Jag har saknat er och jag vill göra något. Och åh. Springer efter långa personer jag saknat. Är på öppet hus och skrattar och träffar trevliga människor, går sedan långt fast det är kallt men ibland behöver man rensa tankarna, gå igenom dem och slänga bort onödiga saker och då underlättar kyla. 17 238 ord blev det. Det känns som att jag rivit lite för mycket i mig själv, petat på sårskorpor jag bestämt inte skulle röra vid alls men det är okej. Imorgon ska jag befinna mig på Mimer hela dagen och på onsdag blir det Midgård och hela grejen med gymnasieval känns lite oroande men eh. Det får bli som det blir. Inatt får Augustana och Andrew Bird funka. Lite Fireflies med Owl City också. Snart någon slags bok, lite senare några timmars sömn. Godnatt, kramar, värme och fina tankar till er alla.

2010-01-25 @ 01:34:24 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

"Hans jacka är röd och jag tänker på att i Kina står rött för lycka. Sedan släpper jag honom och vi går vidare."

Ett hjärta som slår alldeles för fort, ben som plötsligt inte bär. Hur blev du en av de där? Vandrar runt i staden på kvällen och det är kallt, det går för få bussar. Jag borde känna någon här som jag vill till. Försöker lösa en pojkes kärleksproblem via telefon, mjuka läppar mot min kind och det är fint att sådana som du finns. Dock alltid denna tvekan, osäkerhet. Människor är bra på att ljuga och det är jag med, även om det är något jag sällan drar nytta av. För många timmar under täcket, skolan är ingen plats jag orkar med just nu. Läkarbesök men sådana här saker syns inte i blodprov. Minusgrader, för många, idag. Då inte ens te värmer. En förut försiktig önskan hotar nu att explodera. Detta tar mig ingenstans. Slösar på andetag, minuter och snart. Är alla stjärnor döda, då måste vi någon annanstans. "Jag ritar fåglar, ritar fjärilar, ritar allt möjligt. Men du märker inget för din hud är redan full av märken."

2010-01-20 @ 13:10:26 Permalink Random Kommentarer (1) Trackbacks ()

Spring på under tre minuter, ett femtonhundrameters lopp

Igårnatt så somnade jag på mitt golv strax efter klockan två. Det var ett intressant ställe att sova på. Jag vaknade dock två timmar senare av att jag inte släckt min läslampa och kom på att jag föredrog sängen ändå. Men golvet var trevligt också, på sitt sätt. Jag har tänkt väldigt mycket på Veronika bestämmer sig för att dö. Det är en såndär bok som jag skulle vilja köpa många av och sedan ge bort till vissa personer, de som jag vet skulle få ut något av att läsa den. Eller just de personer som behöver få en knuff i ryggen. Jag lyssnar på Kent ikväll. Jag håller andan med dig för jag vet hur du känner. Och Jockes texter är fortfarande så hiskeligt vackra att det nästan blir hemskt ibland. För de tar sig ända in i själen och plockar loss en massa bitar och sedan vet jag inte vart de tar vägen. Men. Jag tänkte inte skriva så mycket mer här ikväll, idag är inte en av mina favoritdagar. Men det gör inget. Sådant går över. Idag är förresten ett datum som ger mig väldigt konstiga minnen om saker som hänt för något som känns som flera år sedan. Vilket inte stämmer. Och nej. Nu. Säger jag godnatt fast någon sömn lär det inte bli på ett tag. Kramar.

2010-01-18 @ 23:29:28 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vårt palats är ett fullkomligt kaos

Idag har jag ätit varma mackor och druckit te på Rödäng hos Izabelle. Föregående natt tillbringades även där. Mycket trevligt. Idag snöade det. Små snöflingor som verkligen kastade sig mot marken och jag tänkte på i slutet av december då det snöade oavbrutet och mitt hjärta slog väldigt konstigt. Någon slags emotionell hjärtattack. I väntan på bussen hemåt slog jag mig ner på biblioteket och stirrade konstigt på mitt anteckningsblock. Det blev ett par rader, iallafall. Om längtan som exploderar längst ut i fingertopparna. Sedan klottrade jag ner en av mina favoritmeningar på en redan nerklottrad vägg. Ikväll har det blivit väldigt mycket Bo kaspers orkester. Dom har så fantastiska texter och tillsammans med musik blir det en väldigt vacker helhet. Annars är Death cab något som uppskattas väldigt mycket just nu. Och rabarbergräddte. Inatt planeras inte så många timmar sömn, dock en hel del novellskrivande och diktande och tedrickande. Imorgon ska det fixas med tågresor, praktikplats och jag tänkte använda mig av mitt handledarutlåtande från geriatriken när jag söker sommarjobb. Det känns som en smart grej. Sedan måste jag se till att få en del pluggande gjort för det blir öppet hus på både tisdag, onsdag och torsdag. Jag vet inte vad jag vill göra till hösten längre. Jag överväger saker jag inte ägnat särskilt många tankar alls åt tidigare, och det är väl, bra. Att bredda sin horisont. Eller hur man nu säger. Men vi får se hur det blir. Just nu känns det mest som att ingenting här passar mig. Vilket är en ganska välkänd känsla i de flesta sammanhang. Men ja. Det tjänar ingenting till att oroa sig. Inatt drömde både jag och Izabelle om björnar. Det däremot känns som något oroande. Argh. Nej, nu ska jag önska alla en trevlig kväll och natt varesig ni har tänkt sova eller inte. Imorgon är det en ny vecka och det kommer att bli en bra vecka. Kramar.

2010-01-17 @ 23:54:39 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om man tror på någonting som du gör, att aldrig någonsin ge upp

2010-01-16 @ 19:10:09 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

Just as simple as the way she fades away

Vanliga saker. Att stiga upp, att somna om. Att dricka oboy till frukost. Att bli flummig i skolan för sånt är jag bra på. Flumma sönder flera lektioner. Sånt kan man göra ibland. Ganska ofta. Städa och gömma undan skrivblock och pennor som ligger utspridda på golvet. Reda ut tovor i håret, duscha. Springa runt i underkläder för att ha på sig en massa kläder är överskattat när man bara är hemma. Arton minusgrader ute och täckbyxor för första gången på flera år. Att äta pizza med vänner. Gå hemåt i mörkret. Skriva långa sms. Dricka mitt favoritte. Skriva ut bilder. Tända ljus. Lyssna på januarispelningslista på spotify. Och tänka att det är natt snart och då borde jag sova. Men veta att jag kommer vara vaken hela natten ändå. Jag saknar Caroline och jag saknar Stockholm. Inatt ska jag läsa historia och biologi och sedan ska jag göra sådant jag gör på nätterna. I helgen ska jag skriva klart min novell som bara får innehålla 1800 ord men min är redan femton sidor lång och jag vågar inte kolla efter hur många ord den är. Jag vill inte begränsa mig när jag skriver för det känns som en ganska sorglig sak att göra. Behövligt ibland, men inte denna gång. Väl medveten om att mycket inte går att fånga med ord, men jag vill försöka så gott det går iallafall. Vissa saker vill jag inte ens klä i ord, för det vore att göra dem till något mer världsligt än vad de faktiskt är. Men jag ska skriva och se vart det slutar, hur många ord det än blir.

2010-01-13 @ 22:57:53 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

This clock never seemed so alive

Jag tycker om när folk ringer till mig helt spontant för att de bara känner för att prata. Och då blir jag glad. För att de ringer till mig och inte någon annan. Men jag saknar svåra saker. Jag saknar nervositet och jag saknar att fundera över vem som tog vems hand egentligen. December var ett märkligt lyckorus trots all skolångest och vinteroro. Nu har allt bara flutit ihop till en hård klump som skaver och pulserar och ibland vill sprängas. Men sådant är jag faktiskt bra på att överleva. När något sprängs, flyger det ju bitar överallt och det är ingen mening med att försöka hitta något ställe där man är säker för jag tror inte att man är säker någonstans när saker går sönder på ett sånt sätt. Så då lägger man sig antingen ner med armarna över huvudet eller så springer man. Över det där slagfältet. Som alltid är under beskjutning. Ständigt. Och jag springer gärna, kanske går jag till och med. Det gör inte ont om man tänker att det är okej. Då gnager det bara lite, bränns lite, gör litelite ont. Men man kan läka sig själv med varmt te, fina människor som bara vill en bra saker och så rätt sorts tankar. Det är det allra viktigaste.

Jag lärde mig ett nytt ord idag. Ambivalent. Jag har inte hört det ordet förut, iallafall inte lagt det på minnet. Jag skrev upp det i mitt lilla block som jag alltid bär med mig. Det ska jag skriva upp ord i, och saker jag kommer på som jag inte vill glömma bort. Jag tycker om ord. Det är som tankar ihoptrycka till några få bokstäver. Jag gillar korta, fina ord som är svåra. Eller långa enkla. Eller en blandning. Jag gillar betydelsen av ambivalent för det passar mig utmärkt. Jag känner mig ambivalent inför många saker. Särskilt idag, när Caroline ringde och väckte mig klockan halv sju. Det är fint att vakna på det sättet, att få prata några minuter med en av de personer man tycker om allra bäst, sådär när man knappt ens är helt vaken och fortfarande har drömmar i huvudet som är sega som kola. Då får jag lite ordning av att höra en fin röst. Men jag tycker inte om att behöva vakna så tidigt och behöva befinna mig i skolan en och en halv timme senare. Jag måste ordna mina känslor så att de kan klara sig en dag där. Så att jag kan det. Det var okej förut. Inte idag dock. Kanske imorgon. Jag hoppas det. Kanske nästa vecka blir bättre. Annars bara glada miner. Jag mår fint, mår bra. Men rastlösheten finns ju där, finns alltid där. Jag pratar mycket med min pappa om kvällarna, men någon blir alltid arg. Oftast båda två. Och min lillebror, som protesterar när våra röster blir för höga och arga, genom att knacka i väggen. Han försöker ju sova.

Idag satt jag och Iza vid ett stort fönster på biblioteket. Jag gillar verkligen biblioteket, men jag gömmer mig lite. Bli arg på mig själv när jag inser det men är ovillig att göra något åt det. Men Izabell är bra. Vi är bra. Att sitta vid ett stort fönster på biblioteket och prata är bra. Men ikväll upptäckte jag att jag är för tankspridd för att ens kunna baka en kladdkaka. Att baka kladdkaka är något jag gjort ofantligt många gånger i mitt liv, så jag kan ju receptet i princip utantill. Så jag börjar tänka på annat. Och glömmer bort hur många matskedar kakao jag tillsatt. Två, eller alla fyra? Eller tre. Det är kakao i smeten men jag har ingen som helst aning om hur mycket. Det är ungefär lika illa som när jag i höstas hela tiden nästan cyklade in i lyktstolpar lite här och var för jag tänkte på annat. Men det är helt okej för tankspridd, ja, det är okej att vara det. Kanske bra också. Ja. Ikväll, inatt, ska jag skriva tills jag får feber. I bröstet och i mellangärdet. Tills jag korrigerat mina hjärtslag. Jag ska ligga på mitt golv och skriva tills alla gått och lagt sig och det är alldeles tyst, då ska jag krypa ner i min säng och sova. Och hoppas att febern försvinner under natten. Kramar.

2010-01-13 @ 00:14:17 Permalink Random Kommentarer (5) Trackbacks ()

Just like being my own solar system, doing good things but then totally eclipse them

Och det var något du förstod tror jag. Något jag vetat för länge men inte sagt något om. Det där om. Att man inte borde. Men vissa saker gör man ändå för man vill det så väldigt. Det där ruset var värt allt just då. Och rus, det är väl sådant människor jagar. Berusning, adrenalinkickar. Ögonblick, närvaro. Slippa undan tankar och vara nära. Att ha någon under huden. Det är ju farligt. Men en av de allra bästa känslorna också.

Mina ljus brinner fortfarande. Och Sigur Ros är så rätt på natten. Och jag vill ha det såhär. Sådär. Vara vaken till sent då alla lagt sig och det är helt tyst i huset förutom all fin musik som är som allra bäst på natten, prata med Caroline tills klockan närmar sig fyra eller fem på morgonen, skriva, dricka te, tända nya stearinljus när de gamla slocknar, och sedan skriva lite till precis innan jag somnar. Men skolan börjar imorgon, idag, om sex timmar. Jag kommer att sakna nätterna så väldigt. För hur allting än varit under dagen och kvällen så mår jag alltid bra då. Det är enkel logik, förvriden magi, fakta. Och åh. Nu ska jag lära mig älska dagsljus igen, solsken. Solsken var min sällsynta drog förut. Fortfarande på sätt och vis. Men nu missbrukar jag det inte längre. Gömmer mig i mörkret och förkläs av skuggorna. Blir naken i dagsljus. Sårbar på morgonen. Odödlig på natten. Åh åh. Jag borde lägga mig i min säng nu, skriva och memorera. Tänka och drömma. Och se till att få åtminstone tre timmars sömn. Godnatt. Och mänsklig värme.

2010-01-12 @ 02:14:54 Permalink Random Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jag vill vara alla färger på en gång

I obbola kan man sitta på en ishockeybana mitt i natten och dricka vin, röka indiska cigaretter och bli hög på lustgas. Om man vill. I mars har vi känt varandra i två år och det är väldans fint.

2010-01-12 @ 00:51:42 Permalink Random Kommentarer (2) Trackbacks ()

Som det strålar från ditt hjärta, som en motorväg av ljus

2010-01-11 @ 17:11:32 Permalink Random Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag svär jag såg den, den där glimten bakom hårt sminkade ögonen

2010-01-10 @ 15:18:42 Permalink Random Kommentarer (2) Trackbacks ()

I tell my love to wreck it all

Har läst mycket Paulo Coelho idag. Veronika bestämmer sig för att dö är en ganska så fantastisk bok. Och lyssnat på Anthony Green. Städat. Saknat och såntdär. Om några minuter ska jag bege mig ut i kylan och möta Izabelle. Fint fint. Känner att jag börjar uppskatta att ha en blogg igen. Det är ju faktiskt ganska trevligt. Har även börjat överge tankarna på att göra en ny, det är ju faktiskt, ganska onödigt? Men designen vill jag göra något åt. Jag undrar hur mycket tid som kommer att finnas över till sånt när skolan börjar igen. Hemska tanke. Jag tänker på blandskivor jag vill göra åt personer men tvekar, borde tänka en gång extra. Jag stänger av min mobil allt oftare och det är en ganska befriande känsla. Det är ju hemskt att man ska vara så beroende av en pryl, som om man aldrig får vara ifred. Jag vill inte vara tillgänglig alltid. Inte hela tiden. Jag tänker på kameror, dianaobjektiv, polaroidfilm och min systemkamera som jag borde läsa manualen till. Och gitarren. Den ger mig väldigt mycket dåligt samvete. Jag har läst igenom det som blev skrivet inatt och jag är nöjd. Jag var inte det inatt men nu är jag det. Och det är bra. Nu lyssnar jag på re:stacks med Bon Iver och det är vackertvackert och jag är glad ikväll.

2010-01-09 @ 19:37:34 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

Du kan inte först ge så mycket och sedan sluta helt.

Såhär kan det se ut hos mig sådär mitt i natten. Eller det kanske är morgon nu egentligen. Idag och ikväll har varit rörigt och jag hatar min rastlöshet så väldigt mycket ibland. Blir lugn först när klockan närmar sig två och alla lagt sig och jag tar mig ut i köket för att koka tevatten. Jag tycker om Bon Iver väldigt mycket inatt. Lyssnar på Blood bank om och om igen för den är så vacker. Jag förstår inte vad som hänt riktigt för förut brukade jag faktiskt bli trött, men det händer aldrig numera. Bara när jag åker buss, då somnar jag nästan direkt. Vilket kanske är ett tecken på att jag är trött egentligen. Men jag märker det aldrig annars. Och jag tycker om den känslan. För sömn tar för mycket av viktig tid, min favorittid på dygnet. Imorgon kommer Iza hit. Nu ska jag snart stänga av min dator, släcka mina ljus och gömma mig under täcket och tänka. På saker som jag tänker på för mycket. Men det gör inget. Godnatt.

2010-01-09 @ 04:18:41 Permalink Random Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vad är det för fel, på ett bultande hjärta?

Inatt: mycket tedrickande och mycket lyssnande på Bo Kaspers orkester. Så otroligt fint. Har pratat med Caroline i massvis med timmar som vi alltid gör och jag känner mig märkligt lätt om hjärtat. Livet är ganska fint ibland. Kanske oftare än ibland faktiskt, om man tänker efter lite eller inte tänker så mycket alls. Det är lite både och. Jag känner mig som en människa igen, eller iallafall som en levande varelse som inte får konstiga små panikattacker av helt slumpmässiga grejer som att till exempel, eller haha nej, jag ska nog inte ens skriva det här för det kommer jag bara ångra. Så vi hoppar över det. Idag har jag gått runt väldigt mycket med Olivia och haft väldigt ont i min axel. Men min kamera ska vara med överallt igen. Jag vill ha det så, vill kunna såntdär igen. Och åh. Argh. Och ja. Nu ska jag snart förflytta mig till min säng och skriva tills mina ögon blir trötta. Då ska jag kanske sova. Kramar.

2010-01-08 @ 03:30:48 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

Izabelle

En sån där väldigt underbar person som jag tycker om en massa.

2010-01-08 @ 01:02:28 Permalink Random Kommentarer (1) Trackbacks ()

En tisdag i januari.

I tisdags åkte jag till stan och köpte te, frös och satt på biblioteket i en timme och skrev. Sedan träffade jag Alice och vi satt på Wayne's och det var mycket trevligt. Drack indiskt te och Alice drack vaniljlatte. Sov på bussen som alltid, det är en bra plats att sova på tycker jag. Sedan gick jag och Mikaela i kylan till Liz och åt tacos med fina människor, pratade om 2009, tände ljus och låg på golv. Resten av natten tänkte jag.

2010-01-08 @ 00:38:42 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

19:54

Jag har städat och slängt mina sängkläder i tvätten. Tagit ut alla tekoppar från mitt rum och ställt dem i diskmaskinen. Tagit min dagliga överdos av blutsaft och inte tänkt så mycket alls på allt det där. Någon gång får det vara nog. Och det är nu. Om några minuter flyr jag till Rödäng för umgänge och film. Det känns fint att tillbringa kvällen och natten på något annat sätt än vad jag gjort den senaste veckan. Lisse ringde och berättade att boendet i Sundsvall är fixat. Åh åh så lite tid kvar nu. Och jag ska ta mig till Stockholm snart. Måste bara bråka lite med mina föräldrar först. Och nu! Ska jag stänga av min dator. Hoppas att alla har det fint, kramar till de som vill ha och till alla andra också för även om man inte vill ha kramar behöver man de ändå för man blir ledsen av för lite mänsklig värme.

2010-01-06 @ 19:54:55 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

-

Och detaljer. Dyrbara farliga saker. Men mest fragment, något som bara nästan. Blev till något.

Jag skriver igen och det är så fruktansvärt otroligt underbart och jag är faktiskt lycklig över det. Att kunna sätta en penna mot ett papper utan att det tar stopp direkt. Utan att det är tvunget. Att det är lätt. Att det gör ont. Det ska göra ont ibland, det är oftast då det blir som bäst. Klockan halv fyra på natten. Eller vid ett litet bord vid ett fönster på ett biblioteket. Det är för mycket människor överallt, var kan jag vara utan dem? Fast jag inte vill, inte egentligen. Jag dricker te med fina människor, äter tacos med vänner och ligger på golv. Och skriver med Caroline. Mycket. Sitter i snön. Och använder min kamera. Te och vackra ord. Vad är det det kallas nu igen? Jag har glömt. Har glömt hela december men det är en lögn för december är knivskarpt, sådär att det känns. Och gnager. Var är Nathalie och Evelyne? Jag letar men finner dem inte. De är bara ett sidoprojekt nu och det är sorgligt. Jag tänker så mycket innan jag börjar skriva på vissa saker. Går runt och väver in nya känslor och händelser i berättelserna i ibland ett helt halvår eller mer innan jag försöker få dem att fastna på ett papper. För sånt är inte enkelt. Att förvandla något väldigt abstrakt till något andra ska kunna förstå. Ibland tänker jag att det kanske inte ens är meningen att det ska vara så. Jag vet inte.

Innan December så hade jag nästan aldrig utsläppt hår, jag hade inte skrivit på alldeles för länge och jag använde knappt aldrig min kamera och mina tankar var väldigt osorterade och jag började glömma bort viktiga saker för jag var inte van vid att folk ställde svåra frågor som man måste tänka efter för att svara på men ändå kommer på svaret till flera timmar senare. Och det är så jävla konstigt men jag fattar precis nu. Klockan halv fyra på natten.

2010-01-06 @ 03:30:28 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

-

Pusselbitar.

2010-01-06 @ 00:47:09 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

-

För mycket människor i stan just idag, här blir man ensam bland tusen. Det är nånting skumt med stan just idag, det är någonting som knakar.

Men jag höll Izas hand och allt var fint. Fint på det där sättet att man själv kan välja det. Jag har hittat mitt anteckningsblock och vänt blad. Nu ska jag skriva om andra saker. Och jag ska byta blogg. Väldigt snart.

2010-01-05 @ 00:56:13 Permalink Random Kommentarer (2) Trackbacks ()

I min natur finns ingenting sådant som att glömma människor.

Sover för länge för att lyckas fånga något slags dagsljus på bild. Äter frukost i ett tyst hus, varm choklad och en kiwi. Det blir mycket filmer. Under täcket i soffan med katten som sover hon också. Och så ut i mörkret med en vän. Skratta lite och såntdära. Men vi glömmer alltid något viktigt. Eller jag glömmer. Och det blir många rykande koppar te, persikote och hallonkyssar. Bruna gardiner som är stora, så att man kan täcka hela fönstret även fast det inte behövs för det är ju svart ute ändå. Justin Nozuka och hur var det nu det var, för en vecka sedan, eller kanske mer. Det är svårt att hålla ordning. Klockan halv fyra på natten är det svårt. Men jag är rädd för att ligga vaken ens fem minuter. Vill slockna. Hur många criminal minds avsnitt jag än ser blir jag inte trött. Hjärnan, på högvarv, tankarna har bråttom. Men jag har inte bråttom någonstans, bara härifrån. Och fortfarande. Klockan halv fyra på natten. Och vart tog det där skrivblocket vägen? Har jag gömt det? Jag gömmer ju knappt aldrig saker. Inte för mig själv. Det är inte lönt. Men jag är rädd. För att läsa det där kanske. Så en fin person alldeles för långt borta får höra för mycket. Om jobbiga saker, hjärtan som slår för fort. För sakta. Eller inte slår alls, inte som de ska. Sufjan Stevens funkar också ibland, men bara ibland. Jag använder en gammal mobil full med sms från i höstas som lyser gula. Om löv som faller, om saknad och mycket om längtan. Men det var länge sedan nu. Och när jag försiktigt går igenom helgerna i December så känns det som att de är för få. Hur fick allt plats? Och var det verkligen bara två veckor. Emellan. En mobil som slängs i golvet och sedan. Gick det lite för fort. Och det är så lätt att förstöra något värdefullt. Och det har snöat för mycket nu. Oroar mig för att det aldrig kommer kunna bli vår, hur ska allt hinna smälta? Hur ska jag kunna smälta allt, mala ner det till någonting obetydligt och litet, göra det till något världsligt, något det inte var. Det är fel. Att göra så. Så jag tänder lampor, släcker dem igen, tänder ljus istället, många. Det blir ju så kallt annars. Och världen är för liten. Igen.

2010-01-04 @ 00:48:37 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

02:41

Det är nånting som gnager.

Idag har jag köpt en klänning. Min mamma har haft fest. Olivia har varit här och ätit kladdkaka. Vi har gått till preem och köpt sex paket mjölk. Jag har druckit te och ätit bullar. Missat en buss. Tänt ljus. Varit lite flummig. Och jag kan nästan tänka klart igen.

Nu: criminal minds, skriva, sova.

2010-01-03 @ 02:41:30 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gå så försiktigt du kan, inga tanklösa menlösa ord

Jag kan vara så väldigt naiv när det gäller människor. Tror oftast att de är så mycket bättre än vad de är. Det är inte så stor skillnad på de egentligen. Alla är av samma sort. Även fast jag ibland tror annat men de lyckas nästan alltid bevisa motsatsen. Jag vet inte om jag går händelserna i förväg nu men jag tror faktiskt inte det.

I år ska jag börja fota igen. Och skriva. Mer. Skapa mer tid för sådant för det är faktiskt viktiga saker. Och köpa ett par byxor. Sedan får vi se vad som händer.

2010-01-01 @ 15:32:43 Permalink Random Kommentarer (0) Trackbacks ()