-
Och detaljer. Dyrbara farliga saker. Men mest fragment, något som bara nästan. Blev till något.
Jag skriver igen och det är så fruktansvärt otroligt underbart och jag är faktiskt lycklig över det. Att kunna sätta en penna mot ett papper utan att det tar stopp direkt. Utan att det är tvunget. Att det är lätt. Att det gör ont. Det ska göra ont ibland, det är oftast då det blir som bäst. Klockan halv fyra på natten. Eller vid ett litet bord vid ett fönster på ett biblioteket. Det är för mycket människor överallt, var kan jag vara utan dem? Fast jag inte vill, inte egentligen. Jag dricker te med fina människor, äter tacos med vänner och ligger på golv. Och skriver med Caroline. Mycket. Sitter i snön. Och använder min kamera. Te och vackra ord. Vad är det det kallas nu igen? Jag har glömt. Har glömt hela december men det är en lögn för december är knivskarpt, sådär att det känns. Och gnager. Var är Nathalie och Evelyne? Jag letar men finner dem inte. De är bara ett sidoprojekt nu och det är sorgligt. Jag tänker så mycket innan jag börjar skriva på vissa saker. Går runt och väver in nya känslor och händelser i berättelserna i ibland ett helt halvår eller mer innan jag försöker få dem att fastna på ett papper. För sånt är inte enkelt. Att förvandla något väldigt abstrakt till något andra ska kunna förstå. Ibland tänker jag att det kanske inte ens är meningen att det ska vara så. Jag vet inte.
Innan December så hade jag nästan aldrig utsläppt hår, jag hade inte skrivit på alldeles för länge och jag använde knappt aldrig min kamera och mina tankar var väldigt osorterade och jag började glömma bort viktiga saker för jag var inte van vid att folk ställde svåra frågor som man måste tänka efter för att svara på men ändå kommer på svaret till flera timmar senare. Och det är så jävla konstigt men jag fattar precis nu. Klockan halv fyra på natten.
Jag skriver igen och det är så fruktansvärt otroligt underbart och jag är faktiskt lycklig över det. Att kunna sätta en penna mot ett papper utan att det tar stopp direkt. Utan att det är tvunget. Att det är lätt. Att det gör ont. Det ska göra ont ibland, det är oftast då det blir som bäst. Klockan halv fyra på natten. Eller vid ett litet bord vid ett fönster på ett biblioteket. Det är för mycket människor överallt, var kan jag vara utan dem? Fast jag inte vill, inte egentligen. Jag dricker te med fina människor, äter tacos med vänner och ligger på golv. Och skriver med Caroline. Mycket. Sitter i snön. Och använder min kamera. Te och vackra ord. Vad är det det kallas nu igen? Jag har glömt. Har glömt hela december men det är en lögn för december är knivskarpt, sådär att det känns. Och gnager. Var är Nathalie och Evelyne? Jag letar men finner dem inte. De är bara ett sidoprojekt nu och det är sorgligt. Jag tänker så mycket innan jag börjar skriva på vissa saker. Går runt och väver in nya känslor och händelser i berättelserna i ibland ett helt halvår eller mer innan jag försöker få dem att fastna på ett papper. För sånt är inte enkelt. Att förvandla något väldigt abstrakt till något andra ska kunna förstå. Ibland tänker jag att det kanske inte ens är meningen att det ska vara så. Jag vet inte.
Innan December så hade jag nästan aldrig utsläppt hår, jag hade inte skrivit på alldeles för länge och jag använde knappt aldrig min kamera och mina tankar var väldigt osorterade och jag började glömma bort viktiga saker för jag var inte van vid att folk ställde svåra frågor som man måste tänka efter för att svara på men ändå kommer på svaret till flera timmar senare. Och det är så jävla konstigt men jag fattar precis nu. Klockan halv fyra på natten.
Kommentarer
Trackback
