I min natur finns ingenting sådant som att glömma människor.
Sover för länge för att lyckas fånga något slags dagsljus på bild. Äter frukost i ett tyst hus, varm choklad och en kiwi. Det blir mycket filmer. Under täcket i soffan med katten som sover hon också. Och så ut i mörkret med en vän. Skratta lite och såntdära. Men vi glömmer alltid något viktigt. Eller jag glömmer. Och det blir många rykande koppar te, persikote och hallonkyssar. Bruna gardiner som är stora, så att man kan täcka hela fönstret även fast det inte behövs för det är ju svart ute ändå. Justin Nozuka och hur var det nu det var, för en vecka sedan, eller kanske mer. Det är svårt att hålla ordning. Klockan halv fyra på natten är det svårt. Men jag är rädd för att ligga vaken ens fem minuter. Vill slockna. Hur många criminal minds avsnitt jag än ser blir jag inte trött. Hjärnan, på högvarv, tankarna har bråttom. Men jag har inte bråttom någonstans, bara härifrån. Och fortfarande. Klockan halv fyra på natten. Och vart tog det där skrivblocket vägen? Har jag gömt det? Jag gömmer ju knappt aldrig saker. Inte för mig själv. Det är inte lönt. Men jag är rädd. För att läsa det där kanske. Så en fin person alldeles för långt borta får höra för mycket. Om jobbiga saker, hjärtan som slår för fort. För sakta. Eller inte slår alls, inte som de ska. Sufjan Stevens funkar också ibland, men bara ibland. Jag använder en gammal mobil full med sms från i höstas som lyser gula. Om löv som faller, om saknad och mycket om längtan. Men det var länge sedan nu. Och när jag försiktigt går igenom helgerna i December så känns det som att de är för få. Hur fick allt plats? Och var det verkligen bara två veckor. Emellan. En mobil som slängs i golvet och sedan. Gick det lite för fort. Och det är så lätt att förstöra något värdefullt. Och det har snöat för mycket nu. Oroar mig för att det aldrig kommer kunna bli vår, hur ska allt hinna smälta? Hur ska jag kunna smälta allt, mala ner det till någonting obetydligt och litet, göra det till något världsligt, något det inte var. Det är fel. Att göra så. Så jag tänder lampor, släcker dem igen, tänder ljus istället, många. Det blir ju så kallt annars. Och världen är för liten. Igen.
Kommentarer
Trackback
