.

Och nu är till och med våra skuggor tysta. Förlåt för att jag inte orkar försöka. Det är för mycket nu, och jag kan bara önska att vi någon dag kommer att bli de vi en gång var. På något sätt.

Det mest värda just nu är att jag kommer att få lyssna till regnet så länge jag orkar hålla mig vaken. Eller tills jag tvingar mig själv att sova, vill säga. Det var länge sen det regnade mycket. Jag tycker om regn ibland. Och när jag ska sova och ljudet av tusentals självmordsbenägna regndroppar som kastar sig mot asfalten letar sig in genom mitt öppna vädringsfönster så är det bara så underbart att jag nästan känner lite sorg. Typ.

Nä, nu har jag inget mer att skriva för tillfället. Hejdå.