.

Arjeplog kändes som något som blivit kvar. Efter en stor pandemi eller ett krig. Som om hela världen blivit utplånad, hela världen utom Arjeplog som frös vid år 1968 eller nåt liknande.

Det är något särskilt med att åka buss tidigt på morgonen. Jag vet inte om det är det här med att sömnen gömt sig långt inne i ens kropp och man inte kan sova även fast klockan är sex på morgonen och man bara sovit ett fåtal timmar eller om det handlar om de dimmiga landskapen som flimrar förbi utanför fönstret som någon slags förvildad saga. Med musik i öronen och lite äckligt gelatingodis som jag egentligen inte borde äta kan det inte bli särskilt mycket bättre. Jag vet att en röst i mitt öra som jag desperat försökte tysta viskade att jo det skulle det visst kunna, och det vore ifall det var 2006 och vinter. Before life began to tear us apart. Jag höjde bara musiken och rösten tystnade till slut. Bra.
Skellefteå är trevligt på morgonen när torget är tomt och det är regn på bänkarna och de enda som verkar vara vid liv förutom du själv är några securitassnubbar utanför föreningssparbanken som dricker äckligt kaffe i en plastmuggar. Klockan var endast åtta på morgonen men min buss gick inte förän tio så jag gick glatt omkring och satte upp lappar. Jag älskar seriöst att 365:a i andra städer än i den jag bor i. Skellefteå var ganska fattigt på gatukonst. Hittade flera lappar som handlade om nån Gerd som jag fann rätt intressanta eftersom att de dök upp med jämna mellanrum och var ganska bittra. Den här stolpen har fler läsare än din blogg. Vid den lappen satte jag upp en egen med röd text "Gerd, kontakta mig!" Kan ju alltid försöka värva 365:are, tänkte jag. Jag satte upp en rosa kramlapp på ett grått skåp och en man glodde sönder, jag log glatt. Satte mig ner på marken vid fontänen och åt min macka. Jag suger på att vara vegetarian, eller ja failvegetarian. Ljust bröd med gurka och tomater. Jag ska bli bra på det här nån gång, när jag har tid att bry mig om att jag ibland inte kan stå upp utan att allt snurrar. (Det är en ganska befriande känsla, faktiskt. Ibland.) Tittade lite i skyltfönster och lämnade en post it-lapp på en dörr. "Hej! Det här verkar vara en fin affär, men den öppnar dock en timme efter att min buss kommit :( Ha en bra dag! /Uggla." Jag hoppas att jag gjorde ägaren till affären glad.

Det var ganska mycket skog resten av vägen till det ack så vackra Arjeplog. Jag tror faktiskt att jag råkade somna en stund. Folk undrar nog vad jag skulle till Arjeplog och göra, men jag följde en impuls (och jag är ständigt på flykt) samt att jag hemskt gärna ville träffa min så älskade moster och morbror som råkade vistas där just den helgen, då de annars bor på en ö i Norge. Och jag gillar att uppleva nya ställen, även fast de heter Arjeplog och det är så folktomt att man får 25000 kr ifall man flyttar dit. Mina läppar var röda och jag gömde mig i min lånade svarta jacka, ett hjärta på kinden och ett i bröstet. Jag vandrade runt i Arjeplog. Helt dött. Lördag och alla affärer hade stängt antingen klockan ett eller två. Förutom ica, konsum och en kiosk. Några killar i hiphopkläder satt på en trappa och såg uttråkade ut. En pensionär hängde över ett trappräcke och rökte så att ett rökmoln skymde hans ansikte. Nästa gata. Helt folktom förutom en pensionär som i sakta mak gick med en rollator framför sig. Svårt att beskriva omgivningen men det hade verkligen varit guld värt med min kamera där. Jag hade dock med mig fyra kameror. Våran kompaktkamera som faktiskt är bra, och så den dåliga. Plus 1.3 megapixelkameran och engångskameran. Ironiskt nog slutade våran bra kompaktkamera att funka och alla bilder (inklusive de från Maia Hirasawa, yay!!111) försvann. 1.3 mexapixelkameran verkade inte heller funka då bilderna fanns kvar typ en halvtimme. Så jag befann mig på ett ställe som kryllade av helt underbara fotomöjligheter med de enda kameror som inte skulle kunna göra något av det. Det var rätt frustrerande. Det var som att kliva in i en annan tid på något sätt. Färgerna på husen och namnet på affärerna. Teckensnitten på skyltarna. Tavlan med orden "nyheter i norr" som var helt tomm och nött och såg nästan rutten ut. Vi var inne i en frisörsalong och det kändes som hämtat från sextiotalet. Tapeterna. Träbänkarna med handfat. De gjorde inte ens färgningar där. Och det kändes så himla fint att det finns något plats även i detta samhälle där allting inte är helt söndermoderniserat. Jag sökte efter gatukonst men fann knappt någon förutom en massa orangea garnnystan i ett träd. Jag vet inte riktigt vad det betydde. Satte iallafall upp en pimpad strumpa och en massa post it-lappar med kentcitat på. Det passade inte med rosa kramlappar eller någon slags sweet art där. Post it-lapparna med citat från låtar jag inte visste att jag fortfarande kom ihåg passade utmärkt. Men inget annat. Jag satt ner på marken och pratade med Olivia. Grävde i tiokronorslådan på Ica och köpte en bok på Konsum. Var ute och gick på kvällen. Hittade ett oerhört vackert ställe vid en låg bro. Vatten och en massa stenar att gå på och i bakgrunden en fontän och världens finaste kvällsljus. Satt på en stor sten ett tag och filosoferade lite. Sedan mötte jag några ungdomar som ville att jag skulle skriva på ifall jag ville att vad-han-nu-hette skulle bli ledare för ungdomsgården. Det kändes så himla gulligt på något sätt.

Fick bara in konstiga kanaler på radion. Utsikten från hotellrummet var en parkering. Det var folktomt och natten mot måndag var vi de enda gästerna på hotellet. Ändå så var det bara så himla härligt där att jag stannade en natt till även fast alla här hemma protesterade. Åh, kan inte förklara. Tror att jag har en speciell relation till Arjeplog nu.

I bussen påvägen hem skrev jag klart en slags dikt (what? skriver jag dikter? tydligen. jaha.) som jag började skriva på i februari. Det är läskigt att jag knappt rört mitt anteckningsblock sedan dess. Jag tror dock att dikten fick ett oväntat slut. Det stämde inte riktigt in med vad det fanns för känslor i den för tre månader sedan. Men vi är bara två personer som krockat med varandra av misstag. Inget jävla meant to be, vad Olivia än säger. Och jag kan inte bestämma mig för om jag ljuger för mig själv nu eller inte. Någon dag kanske.
I Skellefteå när jag skyndade mig för att hinna till Röda Korset innan det stängde sneglade jag mot affären där jag lämnat post it-lappen och hann uppfatta att den nu satt på insidan av dörren. Ägaren måste ha upptäckt den och sparat den. Då blev jag så himla glad.

Jag gillar att sova så få timmar att jag borde vara alldeles utmattad och ändå inte vara det. Jag älskar att känna att jag skulle kunna jogga runt hela byn även fast jag levt på saker som typ choklad och pizza en hel helg. Känner mig ganska odödlig då. Min pappa brukar säga att det är farligt att känna sig odödlig. Tror att han har rätt på sätt och vis, men ändå.
Och nu har jag försökt beskriva min helg, eller ja iallafall en liten del av den, utan en endaste bild. Hoppas att folk inte tröttnar på min blogg nu när den mest består av text. Ska försöka uppdatera med bilder ibland. Idag är det en vecka. Alltså högst två veckor kvar. När jag får tillbaka min kamera är det allra troligast sommar. Det känns som en fin tanke.

Nu har jag ganska nyss kommit in och hunnit få i mig en tallrik mjölk med flingor och ska nog kolla på Lost ikväll, som nog har spårat mer än vad något annat program någonsin gjort. Jag borde försöka sluta att tänka så förbannat mycket, för när jag kommer till slutsatsen att jag kvävs i vissa personers närvaro så ville jag bara förinta den tanken från att någonsin ha tänkts. Hm. Eh, nej nu håller detta inlägg på att urarta och bli till någonting väldigt långt som ingen kommer orka läsa, så vi avrundar här. Hej.