Maybe we are the damaged ones

Jag och Olivia är ganska bra. Det gjorde lite ont att sitta uppe i ett träd och det regnade lite smått och jag blev ganska blöt om fötterna när jag hoppade ner och jag failade på att blåsa upp ballonger för de sprack bara men ändå. Det blev väldigt fint ändå tycker jag, även fast vi inte hann med så mycket. Skvallra inte.

Vid sjutiden idag fick jag lite ryck och drog med mig min lillebror ut. Jag tycker inte att det är bra att han bara ligger och sover. Vi turades om att skjutsa varandra på min cykel och jag tryckte hans famn full med Kitkat från Ica. Ibland behövs choklad. Ibland undrar jag om det är ens är möjligt att må bra i ett hem där alla skriker på varandra och är trötta på allt. Jag brukade vara bra på det förut. Nu har iallafall mami sagt att hon skiter i vad jag gör och jag vet inte om jag ska vara glad eller leden eller vad jag ska vara egentligen. My mind's a mess.

Det finns vissa känslor man inte kan förklara. Som när man ganska genomblöt går hem i regnet och det är ganska mörkt och alldeles öde och allt man egentligen är helt säker på är det faktum att man kan spegla sig i vattenpölarna och se en förenklad version av sig själv.
Jag tror inte att jag känner för att sova inatt. Jag känner för att lyssna på Anna Ternheim och ägna mig åt enkla saker. Klippa hjärtan i papper och skriva fina saker på dem. Dricka oboy eller juice. Lyssna till regnet. Stänga in tankarna i regndropparna och låta dem försvinna så fort de träffar marken. Ja. Det hade varit fint. Kanske glömma allt.
Imorrn slutar vi tidigt och jag och Olivia lär ta halv två bussen in till stan och hitta på något trevligt med min kamera. Imorrn kommer att bli en bra dag. Nu ska jag gå och leta efter ett till täcke, hejs.


Kommentarer
Postat av: Anna

Tack så jättemycket! Nu gjorde du mig lite glad.

2009-04-05 @ 20:22:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0