With these things there's no telling
-
Jag vet inte hur man gör sånthär. Jag vet inte hur man håller ihop sig själv. Just nu känns det som att jag gått i tusentals bitar och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas sätta ihop mig själv igen. Jag förstår inte hur jag får mina ben att röra sig, min mun att prata. Jag har aldrig gjort något sånthär förut. Jag vet inte hur man tar sig igenom det. Jag har ingen aning. Jag förstår inte hur dagarna går. Jag förstår inte hur allting kan fortsätta som vanligt när hela mitt liv har stannat upp.
Jag förstår inte.
I'm glad I didn't die before I met you
Gårdagen tillbringade jag med min fina pojke. Det var väldigt trevligt. På bussen hem kändes det som att jag och Olivia rev bussen, vi blir fan höga på varandra. Men det är fint. Nu ska vi äga den här hösten och den här vintern. Jag tror nästan att hösten kanske blir bra. Inte som förra. Får absolut inte bli som förra hösten och den förra vintern får inte heller upprepas. Aldrig mer. När jag kom hem städade jag köket och kokade pasta och pratade med Caroline resten av natten, kollade på Criminal minds och somnade innan fyra. Imorse steg jag upp vid elva och det kändes tidigt och bra, jag cyklade iväg för att hälsa på farmor, sedan hem för att äta lite nudlar och sedan kom Olivia hit och vi gick omkring och satt på en bänk nånstans och pratade om hur knasigt allting har blivit på sistone. Eller egentligen alltid har varit. Sedan inhandlade vi lite nödvändigheter på Ica. Bragokex, pasta, kattmat och saft. Nu sitter jag med laptopen ute på verandan och vet inte riktigt vad jag ska göra resten av dagen förutom att jag nog ska hälsa på farmor innan hon lägger sig vid åtta. Om någon känner för att hitta på något är jag öppen för förslag. Jag har inte varit ensam hemma på nio månader. Pappa och André är i stugan, mamma är ute nånstans och farmor är på Bruksbacken en vecka för att vi ska få vila oss lite så att vi på något sätt ska klara av den sista jobbiga tiden. Jag försöker att inte tänka så mycket på det.
Jag krafsar ner lite saker i ett nästan bortglömt anteckningsblock men inget känns som att det blir riktigt bra. Jag tror att jag behöver komma bort litegrann. Jag har lite undanstoppade pengar till mitt förfogande så vi får se hur det blir. Nej, nu dör mitt datorbatteri snart och detta inlägg blev bara ändå fullt med vardagligt saker. Fast det är väl sånt en blogg är till för egentligen, kanske. Nej jag vet inte. Hejdå. Kram.
Nattprat
Tack Gud för att du fixade så att jag missade Visfestivalen. Ibland uppskattar jag verkligen dina ansträngningar. Särskilt då jag var riktigt peppad och verkligen, verkligen sett fram emot att se Glesbygd'n och även lyssnat in mig på Kreti och Pleti. Trevligt att jag istället fick åka ambulans (framsätet så nej det var inget fel på mig) in till sjukhuset och tillbringa min dag där under inte så jättetrevliga omständigheter. Bra jobbat Gud. Nej jag ska faktiskt inte skylla på Gud, särskilt då jag inte ens är kristen. Det är ju inte särskilt schyst.
En dag som varit mer kaotisk än vanligt sätter sina spår. Akuten är kanske helvetet på jorden, en akut ska liksom vara en AKUT, inte hej, här får vi vänta i x antal timmar på att ens få träffa en doktor och sedan i ytterligare x antal timmar och jag vet inte vad. Vad är detta för jävla nedskärningar som görs? Det finns pengar, som storföretagen tjänar, en jävla massa pengar, och det finns arbetslösa människor, och det finns funktioner i samhället som måste fyllas. Så varför inte använda dessa pengar till att sätta arbetslösa människor i arbete? Det behövs mer personal i tex sjukvården och i äldreomsorgen för att bara nämna två exempel. Och det behövs mer boenden. Fler lägenheter behöver byggas. Det behövs människor som jobbar med att tänka ut hur vi kan förbättra vårt klimat, folk som jobbar med problemen kring fossila bränslen och vad vi ska kunna använda istället för dem. Resurserna finns men vad gör vi av dem egentligen? Det finns lösningar på problemen i samhället så det är sjukt att de inte används.
Jag är så himla arg idag. För det är fel på allt. Hur är det möjligt att det första de säger på ålderomshemmet där någon ska lämna sin mamma är "Vi har väldigt lite personal just nu"? Hur mycket förtroende känner man då? Det är ungefär som att "Ja hon kan vara här men vi kan inte ta hand om henne." Jättekul. Hur kan det vara möjligt att man lämnar en person där klockan tre och personen lägger sig för att vila och fortfarande sover när man kommer tillbaka klockan sju? Och att ingen kommer när man larmar så att man själv får gå för att hämta personal? Att en cancersjuk åttiosjuåring får ligga och skallra tänder och frysa i en timme för att de har så dåligt med extratäcken att personens familj får åka hem och hämta ett därifrån? Jag vet att det inte är personalens fel för de gör säkert sitt bästa men grejen är att det behövs MER personal. För man kan fan inte bara skita i de som är gamla bara för att de snart ska dö. Det är inte rätt. Det är de som som har gjort allt vi har möjligt. Vi skulle inte finnas utan dem.
Kan inte folk nångång inse att man inte bara kan sitta där och klaga och tro att andra ska fixa sakerna åt dig? Sluta klaga eller engagera dig. Du kan inte klaga på allt du tycker är fel i samhället men samtidigt inte göra något för att försöka förändra det till något bättre. Det är inte rätt. Ni kan ju iallafall skriva en insändare eller skaffa en blogg eller nåt och klaga där. Det är iallafall lite mer konstruktivt.
Sådärja. Var bara tvungen att skriva det här grejerna, hoppas att inte alla tror att jag är värsta sura och arga personen nu. Men idag vara bara en såndär dag och det finns så mycket mer jag skulle vilja och kunna skriva om de här ämnena och en massa andra ämnen också för den delen. Kände för att kasta en massa tallrikar i väggen hela kvällen men istället klippte jag och klistrade och när klockan var fem över tolv rev jag köket på jakt efter ingredienser till en kladdkaka. Sedan bakade jag även bröd och regnet bara öste ner utanför fönstret och medan kladdkakan var i ugnen och bröden jäste så sprang jag barfota ut i natten i nattlinne och kortbyxor och sprang ett varv runt kvarteret. Ibland behöver man göra såna saker för att känna att man lever. Nu har jag städat köket, duschat, smakat på både bröden och kladdkakan och suttit ute på verandan och pratat politik och rättvisa och filosofi med min pappa i en hel timme.
Nu är klockan över tre, men sömn är inte något som står särskilt högt på min prioriteringslista. Mina ögon svider lite men allt är väl som det ska antar jag, jag ställer min väckarklocka på tidigt men tvekar på att jag kommer orka ta mig upp. Jag drömmer om resor och gator som aldrig tar slut och nya människor som inte vet vem jag är men som jag vill lära känna. Jag har hela världen till mitt förfogande så ibland undrar jag verkligen vad jag gör här.
En dag som varit mer kaotisk än vanligt sätter sina spår. Akuten är kanske helvetet på jorden, en akut ska liksom vara en AKUT, inte hej, här får vi vänta i x antal timmar på att ens få träffa en doktor och sedan i ytterligare x antal timmar och jag vet inte vad. Vad är detta för jävla nedskärningar som görs? Det finns pengar, som storföretagen tjänar, en jävla massa pengar, och det finns arbetslösa människor, och det finns funktioner i samhället som måste fyllas. Så varför inte använda dessa pengar till att sätta arbetslösa människor i arbete? Det behövs mer personal i tex sjukvården och i äldreomsorgen för att bara nämna två exempel. Och det behövs mer boenden. Fler lägenheter behöver byggas. Det behövs människor som jobbar med att tänka ut hur vi kan förbättra vårt klimat, folk som jobbar med problemen kring fossila bränslen och vad vi ska kunna använda istället för dem. Resurserna finns men vad gör vi av dem egentligen? Det finns lösningar på problemen i samhället så det är sjukt att de inte används.
Jag är så himla arg idag. För det är fel på allt. Hur är det möjligt att det första de säger på ålderomshemmet där någon ska lämna sin mamma är "Vi har väldigt lite personal just nu"? Hur mycket förtroende känner man då? Det är ungefär som att "Ja hon kan vara här men vi kan inte ta hand om henne." Jättekul. Hur kan det vara möjligt att man lämnar en person där klockan tre och personen lägger sig för att vila och fortfarande sover när man kommer tillbaka klockan sju? Och att ingen kommer när man larmar så att man själv får gå för att hämta personal? Att en cancersjuk åttiosjuåring får ligga och skallra tänder och frysa i en timme för att de har så dåligt med extratäcken att personens familj får åka hem och hämta ett därifrån? Jag vet att det inte är personalens fel för de gör säkert sitt bästa men grejen är att det behövs MER personal. För man kan fan inte bara skita i de som är gamla bara för att de snart ska dö. Det är inte rätt. Det är de som som har gjort allt vi har möjligt. Vi skulle inte finnas utan dem.
Kan inte folk nångång inse att man inte bara kan sitta där och klaga och tro att andra ska fixa sakerna åt dig? Sluta klaga eller engagera dig. Du kan inte klaga på allt du tycker är fel i samhället men samtidigt inte göra något för att försöka förändra det till något bättre. Det är inte rätt. Ni kan ju iallafall skriva en insändare eller skaffa en blogg eller nåt och klaga där. Det är iallafall lite mer konstruktivt.
Sådärja. Var bara tvungen att skriva det här grejerna, hoppas att inte alla tror att jag är värsta sura och arga personen nu. Men idag vara bara en såndär dag och det finns så mycket mer jag skulle vilja och kunna skriva om de här ämnena och en massa andra ämnen också för den delen. Kände för att kasta en massa tallrikar i väggen hela kvällen men istället klippte jag och klistrade och när klockan var fem över tolv rev jag köket på jakt efter ingredienser till en kladdkaka. Sedan bakade jag även bröd och regnet bara öste ner utanför fönstret och medan kladdkakan var i ugnen och bröden jäste så sprang jag barfota ut i natten i nattlinne och kortbyxor och sprang ett varv runt kvarteret. Ibland behöver man göra såna saker för att känna att man lever. Nu har jag städat köket, duschat, smakat på både bröden och kladdkakan och suttit ute på verandan och pratat politik och rättvisa och filosofi med min pappa i en hel timme.
Nu är klockan över tre, men sömn är inte något som står särskilt högt på min prioriteringslista. Mina ögon svider lite men allt är väl som det ska antar jag, jag ställer min väckarklocka på tidigt men tvekar på att jag kommer orka ta mig upp. Jag drömmer om resor och gator som aldrig tar slut och nya människor som inte vet vem jag är men som jag vill lära känna. Jag har hela världen till mitt förfogande så ibland undrar jag verkligen vad jag gör här.
För idag var udda
Julia.
Jag ska börja dricka te. Det är dags.
Alltså den här drycken är fantastiskt. Den innehåller varken konserveringsmedel, färgämnen eller aromer och snudd på alla ingredienser är krav certifierade som ekologiska ingredienser. Plus att den inte innehåller något mysko heller, bara vatten, granatäpplesaft, äpplesaft, socker och citronsyra. Och grejen är liksom att den är jävligt god också.
Jag funderar starkt på att byta blogg. Jag vet inte riktigt. Det kändes som en bra grej.
-
We build then we break. Och jag bara skriver. Såna här väntelägen kan vara väldigt irriterande men ack så nödvändiga. På fredag väntar Visfestivalen. Nästa vecka blir det äventyr. Jag orkar inte stå stilla längre.
03:18
Inatt har jag suttit i vårt kök med min lillebror och ätit skorpor. Nu är klockan över tre och jag får fan inte ordning på någonting. Jag orkar inte skriva något långt inlägg nu, har inga nya bilder heller. Idag har jag köpt en graphite pure-penna så ikväll har jag fortsatt med mina knäppa teckningar och kollat på program innehållandes konspirationsteorier om månlandningen. Det är kul. Jag tycker inte om att sova när det är ljust ute, och eftersom det blir ljust vid fyra så borde jag nog sova nu. Problemet är bara att jag inte känner mig trött. Imorgon ska jag träffa Olivia innan hon ska iväg igen, så jag har saknat henne. Det känns lite tråkigt när alla bara åker iväg och jag knappt kan åka någonstans i sommar. Men den här gången är det faktiskt bara att acceptera och göra det bästa av situationen. Stockholm ska bli av så fort omständigheterna tillåter men just nu funkar det inte. Och ja, bli inte förvånade om det blir fattigt på inlägg ett tag framöver. Men men, tror jag att jag ska försöka sova trots allt, godnatt.
02:00
Och jag måste sitta i timtal fullständigt orörlig framför min spegelbild och föra oändligt långa samtal med mig själv, och studera mitt ansikte mycket noga för att försäkra mig om att jag fortfarande finns och inte bara är nån slags restprodukt från vårt gemensamma liv.
Så jävla vacker och underbar låt. Gammaldags vaniljgräddglass, hallon och Wiehe mitt i natten är fint. Ikväll har jag varit ute lite med Signe och Jenny, lånat två filmer av Signe och halvkollat på ett avsnitt av Criminal Minds och grälat lite med mina kära föräldrar. Jag har kommit underfund med att jag suger på att göra situps. Nu har jag nästan bestämt att jag ska kunna göra hundra stycken innan typ sista september eller nåt sånt, bara för att. Jag saknar Enar och vill tillbaka till Trästock, måste köpa en ny penna så jag kan fortsätta med mina desperata teckningar och är helt desperat efter nya böcker. Jag har varit och rotat i vår källare men hittade bara halvintressanta pocketböcker och min plånbok är tragiskt tom och hur mycket jag än letar på biblioteket så lyckas jag aldrig riktigt fastna för nån bok. Imorgon kommer Olivia hem och det är fint, jag hoppas att hon inte fått svininfluensan på Gothia eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu, jag ska nog kolla lite till på Criminal Minds och sen kanske jag borde sova ändå. Hejs.
They don't care about us
Baby don't forget, we haven't lost it all
Längst fram på Wiehe, det är grejer det. Har hört att det var tiotusen pers där. Så jävla fin, efteråt fick vi hans autograf och jag sa att han var grym och hälsade från min pappa.
Sen såg vi Fristad och de var bra fast jag inte hört de tidigare, och sen begav vi oss mot scenen där Miss Li spelade. Hade jag haft någon möjlighet att ta fram kameran så hade jag gjort det, men det gick liksom inte alls. Det var smockat med folk men vi lyckades ändå tränga oss i princip längst fram, och helt jävla galet var det. Träffade Krilly och en snäll Umebo mitt i alltihop. Folk var galna och det var bara så underbart även fast man halvt klämdes ihjäl ungefär hela tiden.
Efter Miss Li fick jag och Lisse nån slags adrenalinkick och sprang runt och pratade konstigt och rökte indiska cigaretter. Jag glömde typ bort hur man tar riktiga bilder och orkade inte hålla kameran stilla. Detta är iallafall Isbelle och Linn, underbara människor.
Detta får bli sista bilden från en underbar kväll. Vi blev iallafall kidnappade av Agnes, Linn och Isabelle och det var ytterst trevligt, sedan nångång cyklade jag och Lisse hemåt och låg uppe till fyra och smsade med randoms, pratade, hoppade i sängen och skrattade. Min kudde var hård men allt ägde typ ändå.
These things takes forever
Jag är så jävla nöjd med filmen, även om jag saknade vissa saker. Men den bästa hitills, skulle jag nog våga säga. Fast jag kanske borde skaffa mig lite distans till den innan jag skriver nåt sånt, men för stunden iallafall. Kunde inte låta bli att fälla några tårar i slutet och kände mig så tom när den var slut. Sådär jobbigt lyckligt och olycklig på samma gång. Och om någon inte fattar så pratar jag självklart om HBP.
Jag är inte trött alls, och det är dåligt. Imorgon åker jag och Lisse till Trästock, känner mig mest opeppad på allt nu men det ska nog bli trevligt. Um, jag tror att jag har alldeles för mycket att skriva just nu, och då har saker och ting en tendens att inte fungera alls. Sånt här tar all tid i världen, men jag har inte tålamodet. Men nu ska jag nog förflytta mig till sängen och kolla på X-files, även fast jag vet att jag inte borde. Men jag har ju lovat mig själv att få det att funka nångång. Jag och X-files är kanske den mest perfekta kombination och då blir det lätt så fel. Hm. För mycket sagt nu, godnatt.
Just a little late, you found me
Something's wrong
Och jag hatar att känna mig såhär rastlös. Jag klipper i gamla kläder och bläddrar i böcker jag redan läst, lånar nya filmer hela tiden och är ständigt på jakt efter ny musik. Raderar bilder och tar nya, pratar en massa eller pratar inte alls. Vandrar omkring i stan och vill köpa massvis med nya böcker men har inte råd med en endaste en, vaknar alldeles försent på mornarna och är uppe alldeles för länge på nätterna. Mina persienner är uppe nu, men alla är lika ledsna ändå.
Losing her, the only one who's ever known who I am, who I'm not and who I wanna be.
01:39
Losing her, the only one who's ever known who I am, who I'm not and who I wanna be.
01:39
Vi är ärliga människor, så idag lämnade vi tillbaka cykeln
It's all up in the air, we stand still to see what comes down
Min lördag. Vännäsdagarna med Lisse, vi hjälpte Rättvisepartiet och delade ut säkert 200 flygblad, trängdes bland människor och sedan gick vi runt runt och tittade på fina saker, träffade Alice och köpte fem stycken tygarmband för 10 kr styck. Älskar tygarmband. Frasses hade en fin uteservering där en man spelade gitarr och sjöng Brucelåtar, mycket trevligt. Tillbaka i stan igen låg jag på kajen och råkade somna, min nacke var knäpp när jag vaknade. Träffade Kicki och Enar, världens finaste Enar och nu är vi kvitt för du har min pappas skjorta och jag har din tröja. Sedan dök Lisse upp och följde med mig hem, vi vandrade runt och såg på I'm not there, gick ut mitt i natten och klockan två satt vi på Icataket och dinglade med benen och spelade munspel. Blowin' in the wind, ska fan lära mig den nu. Lånade en cykel och cyklade till återvinningsstationen, kröp in under stängslet och fann fina saker. Himlen var så vacker och när vi kom in igen åt vi mjölk med flingor och frystorkade bär. Somnade klockan fem utan att ha borstat tänderna.
Have you seen my childhood?
When everything is lonely I can be my own best friend
And I'm not sure what the trouble was, that started all of this
And suddenly everything changed
Regnet känns tröstande på något sätt. Jag tappade nyss ut halva flingpaketets innehåll och nu ligger flingorna där på köksgolvet och ser misslyckade ut. Jag undrar lite vad som var meningen med den episoden. Jag tycker om tanken på att regnkaoset ska fortsätta imorgon för då kan jag utan dåligt samvete fortsätta att isolera mig i mitt rum och kolla på film och måla abstrakta saker med vattenfärg. Idag har jag dock vistats ute i den verkliga världen och jag måste erkänna att det kändes lite konstigt med solsken i kontrast till mörkret i mitt rum. Jag har ätit pasta i vår stuga och suttit på verandan hemma med laptopen och ätit mums mums och varit arg på hela världen. Efter imorrn är det slut med det har jag bestämt, då ska jag återgå till mitt fina tankesätt att saker och ting bara får hända och bli som de vill, även om de av någon anledning måste gå åt helvete. Då ska jag träffa människor igen, för jag tycker om att träffa människor. Ett oroande moment är dock att mina bussresor är slut och att fylla på 20 st till kostar mycket mer än vad det borde och mycket mer än vad som finns i min börs. Jag förstår inte hur jag lyckades göra av med 20 jävla resor på mindre än tre veckor? Vad har jag gjort egentligen? Jag har lyssnat på samma musik om och om igen flera dagar i sträck nu och börjar fundera över om det är särskilt hälsosamt, vilket det nog inte är. Men det känns passande. Nu ska jag sluta skriva, godnatt.
Maybe this time it's different
00:57
Jag känner mig trasslig och du är nog lika svår att förstå sig på som mitt hår. Förlåt liknelsen men orkar inte komma på något bättre. Har gömt mig i mitt rum hela dagen, stängd dörr och nerdragna persienner och ljudet av tunga regndropar. Har sovit, ätit äpplen och sett på film. Bland annat Stanley Kubricks version av Lolita. Den var svartvit och underbar. Idag var dock en av de sällsynta dagar då jag köper godis. Förut åt jag alltid godis men nu känner jag mig seriöst lite äcklad över att det är så himla onaturligt, bara tillsatser och skit. Och det tar sån tid att köpa lösvikt för att jag måste ögna igenom ingredienserna på alla lådor för att försäkra mig om att godiset iallafall inte innehåller gelatin. Naturgodis är ju grejen. Nu är klockan snart ett och jag har möblerat om på en av mina väggar, blandat färger och sammhang huller om buller och det känns bra, känns fint. Nu har jag häftmassa under naglarna och kan inte sluta lyssna på First day of my life med Bright Eyes. I'm glad I didn't die before I met you. Den låten ger mig starka känslor och det är lite jobbigt för jag vill inte att det ska vara såhär för det suger ganska hårt. Imorrn får vi besök från Stockholm och jag ska fan vara på bättre humör då. Förlåt att jag dissat samtal till min mobil och så men imorrn kommer allt att kännas bättre och då ska jag svara. Allt handlar om ens inställning woho, nej jag vet inte men det ligger nog nåt i det. Iallafall, nu bytte jag låt och jag ska nog kolla på film hela natten för då slipper man tänka på så mycket annat och det är fint. Hejdå.
Sunday bloody sunday
Inte bra.
I've always been a dreamer
There's nothing like you and I
Du är det finaste jag vet.
I can't pretend another day
01:26
Myggbett överallt och det klias, klockan är över ett på natten och jag äter jordgubbar med rättvisemärkt choklad som smakar lite väl mjöligt. Idag var det den fjärde juli vilket betyder en månad sen stockholm stadion och idag har varit den finaste dagen och kvällen på mycket länge och imorrn åker Caroline och jag kommer sakna henne så jag dör. Jag har massvis med bilder på min kamera och imorgon ska jag upp tidigt igen men jag tänker inte sova ändå för det känns så jävla onödigt. Jag har böcker och jag har gitarren, jag har berättelser i mitt huvud som ingen någonsin få läsa och jag har papper och penna, ett sönderanvänt wordprogram, färger och vacker musik. Det finns ingen tid för sömn då. Jag undrar varför i helvete det finns gelatin i marschmallows och har upptäckt att jag har skyhöga krav på de böcker jag läser, särskilt efter Ingenting har hänt, som jag betrakter som ett konstverk inte likt nåt annat. Jag undrar hur ofta man ska vattna kaktusar för jag har inte gett min Clarence vatten en endaste gång sen jag fick honom och hur lyckas mitt rum bli stökigt ungefär direkt efter att jag städat det och varför är jag så förbannad på allt men ändå så jävla glad? Jag har en tendens att blanda allvarliga saker med nonsens och nu ska jag nog slå in Carolines födelsedagspresent så hon kan få den imorrn för det var ju ett tag sen hon fyllde år. Sedan ska jag möblera om på mina väggar. Och nu ska jag avsluta detta inlägg, kramar.
20:04
Dags att slänga ut mitt rum igen. Jag undrar hur det slutar denna gång.
So we closed our eyes and said goodbye
"Dra åt helvete!" Och det var bara så jävla tur att bilen stod stilla vid ett trafikljus just då för jag skulle ut, ut därifrån och jag kunde ha sprungit hur långt som helst för vad fan är meningen egentligen. Och det spelade ingen roll att du ringde och sa men kom igen nu, kom tillbaka, för fan heller, aldrig i livet. Slog av mobilen och när jag inte var arg längre fann jag mig en lokalbuss till sjukhuset. Satt vid din sängkant i en timme och höll din hand och det är bra att få lite distans till sina egna problem, som framstår som rätt så världsliga när du frågar samma frågor gång på gång och berättar om saker du hör men som ingen annan hör och jag kan inte säga annat än att nej det är ingen som säger så och du bara skrattar och jag trodde att det var sista gången jag såg dig för bara en vecka sen. Hjälper dig dricka och kommer jag också att bli så en dag, jag vill inte det, det enda jag kan tänka är att jag ska dö innan jag blir så gammal.
En varm buss och en snabb lunch, orkar inte se dig och förlåt så mycket för att jag inte orkar ibland. Biblioteket med Mikaela och varför tar folk livet av sig för att Michael Jackson dött? En plastpåse med böcker i och en kram från Olivia och ja det är på rätt väg nu, jag tror fan det, och jag orkar lite till och jag läser världens vackraste bok nu. När skolan börjar igen ska jag tacka Katarina för detta boktips för det kanske är det bästa jag fått. Nästan iallafall. Jag gillar att låna min lillebrors cykel mitt i natten för temperaturen är så perfekt då och ingen märker om man smiter ut. Jag vill skriva men det är nåt jävligt som är ivägen och jag fattar inte riktigt även om jag vet, men det funkar ju inte så och det är ju inte logiskt och jag lovar att bokstäverna ska få liv nångång och du ska få bli den första att få läsa jag lovar.
Men sätt dig ner för fan, vill du ha en hjärtattack eller? Kan du inte lyssna, hör du ingenting, jag försöker ju hjälpa till här men du fattar inte alls, fattar du inte att det inte bara är du? Sätt dig ner jag tar disken, jag fixar det här hur svårt kan det vara? Jag vet allt du vill men det är bara det att du aldrig fattat att jag vet precis allt, kan skilja på eksem och sår i hjärtat och sluta kolla på mig sådär. Det finns inget enkelt sätt, det vet du väl? Det måste vara såhär, nu är det såhär och jagvetattjagärbortamycket men det gör ju ont överallt, vad ska vi göra åt det? Jag tror inte på tabletter så det får gå till på något annat sätt, jag vet att jag kan det gäller bara att göra sitt bästa. Nångång blir det bra och du vet att jag älskar dig även fast allt bara skriker fel just nu.
Just nu finns inget vackrare än en viss människas ord och när Bruce skrattar mitt i liveversionen av Spirit in the night från Barcelona för flera år sen och jag vill så gärna.
Men jag måste sova, nu. Eller iallafall stänga ögonen litegrann. Och det är Juli nu.
En varm buss och en snabb lunch, orkar inte se dig och förlåt så mycket för att jag inte orkar ibland. Biblioteket med Mikaela och varför tar folk livet av sig för att Michael Jackson dött? En plastpåse med böcker i och en kram från Olivia och ja det är på rätt väg nu, jag tror fan det, och jag orkar lite till och jag läser världens vackraste bok nu. När skolan börjar igen ska jag tacka Katarina för detta boktips för det kanske är det bästa jag fått. Nästan iallafall. Jag gillar att låna min lillebrors cykel mitt i natten för temperaturen är så perfekt då och ingen märker om man smiter ut. Jag vill skriva men det är nåt jävligt som är ivägen och jag fattar inte riktigt även om jag vet, men det funkar ju inte så och det är ju inte logiskt och jag lovar att bokstäverna ska få liv nångång och du ska få bli den första att få läsa jag lovar.
Men sätt dig ner för fan, vill du ha en hjärtattack eller? Kan du inte lyssna, hör du ingenting, jag försöker ju hjälpa till här men du fattar inte alls, fattar du inte att det inte bara är du? Sätt dig ner jag tar disken, jag fixar det här hur svårt kan det vara? Jag vet allt du vill men det är bara det att du aldrig fattat att jag vet precis allt, kan skilja på eksem och sår i hjärtat och sluta kolla på mig sådär. Det finns inget enkelt sätt, det vet du väl? Det måste vara såhär, nu är det såhär och jagvetattjagärbortamycket men det gör ju ont överallt, vad ska vi göra åt det? Jag tror inte på tabletter så det får gå till på något annat sätt, jag vet att jag kan det gäller bara att göra sitt bästa. Nångång blir det bra och du vet att jag älskar dig även fast allt bara skriker fel just nu.
Just nu finns inget vackrare än en viss människas ord och när Bruce skrattar mitt i liveversionen av Spirit in the night från Barcelona för flera år sen och jag vill så gärna.
Men jag måste sova, nu. Eller iallafall stänga ögonen litegrann. Och det är Juli nu.
Billy and Janey dancing in the moonlight
