.

Ikväll är min sinnesstämning förändrad på ett nästan drastiskt sätt. Jag vet inte om det är bättre eller sämre på något sätt alls jag kan bara känna att någonting långt inne någonstans kanske jättelångt borta men ändå, något är inte på det sätt det var igår. Ikväll är jag också frustrerad. Jag sitter och stirrar på mitt vid det här laget sönderöppnade och sönderscrollade och sönderraderade och sönderändrade worddokument som än så länge bara består av fyra sidor, och dokumentet med saker jag cuttat bort från den är hela 20 sidor långt. Ikväll förstår jag inte hur det här ska gå till. Hur ska jag få alla att förstå precis hur mycket Nathalie och Evelyne älskar varandra? Hur ska jag kunna förklara allting de har gått igenom utan att skriva om det? Jag vill att läsaren ska förstå allting jag vet, men jag vet att något sådant bara är möjligt om man är en jävligt skillad författare. Någon dag, säger jag bara. Och hur ska jag få orden att göra som jag vill? Ska jag droga dem? Söva dem och sedan stuva omkring dem och ändra på dem precis hur mycket jag vill? Är det emot reglerna? Skulle det rubba någon slags balans? Och vad fan babblar jag om egentligen? Nu grubblar jag iallafall på vad som hänt med Nathalies föräldrar och hur det egentligen kommer sig att Evelyne är som hon är. Varför hon föraktar saker och ting jag själv sätter högt. Nathalie och Evelyne är en så länge en gåta. Tänk om jag är den enda som kan berätta deras historia? Som kan knäcka gåtan? Jag måste erkänna att jag blivit lite besatt av de här människorna, som inte ens existerar i samma verklighet som vi. Och ibland är jag bara en sån hopplös poet att jag vill göra illa mig själv. Något är ju fel. Ge mig en kram, så kanske allt blir bra. Livsfilosofin fortsätter! Någon som vill joina?

Ibland petar jag lite på det svaga U som finns att urskilja på min handled. Mitt sista och kanske mest varaktiga minne från en annan tid då jag inte förstod saker jag förstår nu. En tid då jag var lycklig på ett sätt jag inte är nu, men också mådde sämre än vad jag någonsin gjort. Jag ältar inte saker och ting idag, för jag inser det onödiga i sånt. Jag ångrar inte detta avtryck på min hud, även om det är så onödigt då det ändå finns inpräntat i mitt hjärta. Det gör nästan inte ont när jag tänker på det längre, för det börjar vara så längesen. Och jag vet att vi kommer att mötas en dag, så det är ingen fara. Jag står ut tills dess. Jag klarar mig. Har inte behövt dig på väldigt länge. Och det är sant. Konstigt, hur det kunde bli såhär. Någon dag ska jag bli helt oberoende av människor. Eller är det farligt? Det låter inte så hälsosamt när jag tänker efter? Det har nog sina fördelar och nackdelar, skulle jag tro. Jaja.

För att övergå till någonting helt annat, idag har jag köpt ett par byxor. Det händer inte ofta, och den enda anledningen till att det hände idag är nog därför att mina föräldrar tjatar så på de extrema hål som börjar uppstå i mina favoritbyxor. Fast jag själv börjar faktiskt inse problemet, då tanken på att tvätta dem skrämmer mig litegrann, liksom ofta de skulle klara av det? De kommer falla ihop i tygbitar i en sorglig liten hög. Och det hade varit tråkigt. Jag är också redigt upprörd på alla byxor som finns att köpa i dessa h&m-butiker. De är ju seriöst fan helt sjuka. Ska man tvunget ha världens smalaste jävla lår och midja för att kunna ha ett par fina byxor? Jag känner inte för att ha det, och jag har det inte heller, men jag vill ändå kunna köpa ett par byxor utan att behöva leta som en besatt för det. Orka det här jävla samhället. Öh. Nä, men jag hittade ett par byxor iallafall.

Min kväll har bestått av ytterst lite pluggande. Men några frågor om den amerikanska revolutionen har ändå blivit besvarade, så något har blivit gjort iallafall. Annars har jag dansat omkring i mitt rum endast iklädd trosor och ett grönt linne till Ebba Grön. Ett inlägg i Tims blogg fick mig att inse hur fruktansvärt längesen det var jag lyssnade på dem. Hemskt. Borde inte glömma bort underbar musik. Jag ska totalvägra. Var är min sån tröja? Jag sa till min pappa att jag skulle totalvägra idag. Det ska jag också. Och det känns bra. Och detta blev ju ett ganska meningslöst inlägg skrivet till följd av en flykt från det vanliga, so-böcker och annat tråkigt, men jag tycker det är lite roande att skriva en massa nonsens, som kanske inte är nonsens egentligen. Det hemska är att jag skulle kunna skriva om allt möjligt hur länge som helst. Jag har svårt att se att någon annan finner dessa inlägg intressanta att läsa, men det vore fint om det var så. Vem vet? Gud? Nej. Gud vet nog inte. Gud finns nog inte. Iallafall, nu ska jag gå och göra något vettigt. Jag hoppas att alla har en fin kväll eller vad det nu är. Kram.

Jag ska skratta när du faller sönder.