.

Desperata nattpromenader igen. Vad gör vi? Icataket och jag försökte ta ner julutsmyckningen. Den satt dock fast alldeles för bra. Men hur länge har de tänkt ha den där egentligen? Jag tror också att vi snodde en jordsäck som vi kastade i ån. Och en stjärna slockande idag.

Tiden dammar. Och jag kvävs av allt damm. Det fastnar i mitt hår och i min hals och det blir lite för svårt för att andas för att det ska kännas som att det är värt någonting, någonting alls. Det här. Jag är alldeles för svår för mitt eget bästa. Idag när pappa hjälpte mig med stilmallen började jag tänka på hur det skulle vara ifall man fick en mall över sitt eget liv, och så var man tvungen att lära sig de där satans htmlkoderna för att kunna förändra någonting alls. Och även om man försökte så blev allting fel. Och få fick man börja om från början. Återställ stilmall. Adjö liv.

Min lillebror sa ikväll till mig att lovet är till för att sova. Fan heller. Jag tänker inte sova. Imorgon ska jag nog leta mig ner till staden och se om det händer något trevligt, annars lär jag nog chilla på biblioteket. Jag har mycket att skriva nu. Och det känns som att jag har en deadline också. Varför? Jag vet inte varför. Jag vet inte om jag vill veta varför.
Just nu känns livet som en förvriden förkolnad smutsig... klump. Och det känns inte värt alls.

När jag blir tillräckligt stark ska jag förklara allting för dig.