.

Idag har Nathalie och Evelyne fått lite färg på kinderna och lite mer liv i ögonen. Det känns som något väldigt bra. Det kanske kan bli något ändå. Jag tror att jag kommer att bli väldigt ledsen på mig själv om jag låter dem bli svagare och svagare och till slut försvinna. Jag kommer att sakna dem om de slutar att dyka upp i mina tankar titt som tätt. Jag har hela handlingen i mitt huvud men samtidigt fattas det så mycket. Allting jag har är nog bara detaljer, men detaljer som skulle kunna göra allt.

Kvällen har spenderats hos Mikaela med kladdkaka och ett dammsugarmunstycke som såg elakt ut. Ikväll vet jag inte riktigt vad jag ska syssla med, för jag känner inte för att sova. Jag känner aldrig för att sova längre. Förut var det typ mitt liv. Fast det var ju ett tag sen nu, men ändå. Om det snöar imorgon så ska jag skriva ett argt brev till Gud. Jag tror inte att någon fattar vad jag känner för att ta ett tåg till Stockholm eller Göteborg och stanna där tills saker och ting känns bra. Om någon vill följa med så tror jag att jag gör det. Någon random? Jenny lät ju lite sugen när jag sa att vi kunde röka cigaretter i ett öppet tågfönster. Men åh vafan. Bajs. Desperationen är här igen, och jag välkomnar den inte.