.

Livet verkar plötsligt ha förlorat alla sina färger och all sin glans. Jag vet inte om jag har gjort allt jag kan för att förhindra det men nu händer det ändå och allting känns ganska jobbigt och ganska meningslöst. Jag vill skriva, vackra meningar om sällsamma ting. Jag vill fota, bilder som folk måste tänka efter för att förstå det allra minsta och bilder som är alldeles självklara. Jag vill klippa och klistra och göra något fint men jag orkar inte ens lyfta pennan för att skriva ner mina tankar. Ögonblick. Det är egentligen allt vi har. Jag lever på någon slags sparlåga nu. Något måste hända. Idag kom jag till skolan ganska många timmar försent eftersom att min säng kändes mer lockande än livet en dag som denna, och jag kände att jag var så djävulskt trött på allting. Det känns som att ingen tar sig någonstans här. Alla står och trampar på samma jävla fläck. Hur orkar folk? Hur orkar jag? Jag märker hur mitt tålamod och goda humör som varit med mig nästan hela terminen håller på att sina. Snart finns det inget kvar men jag är rädd för att dra mig undan. Jag vet att det egentligen inte är lösningen, för det är antagligen ingenting som kommer att få mig att må bättre. Men jag kan inte rå för att jag är trött på det allra mesta. Jag kanske borde förlåta folk jag älskar även fast de bär sig förjävligt åt. Hur överseende ska man vara med sina vänner egentligen? Räcker det med att man visar att man finns där även fast de väljer bort en? Eller borde man låta folk irra omkring på egen hand tills de hittar rätt igen? Jag är trött på att vara trött. Jag läser böcker men personerna i dem har fel namn och jag börjar reflektera över mitt eget liv alldeles för mycket. Jag förstår saker jag inte vill förstå. Vissa saker förstår jag inte. Är människor så korkade? Jag vill tillbaka till Stockholm och Caroline och vara glad igen. Och det här känns som ett såntdär lagomt depressivt inlägg som ingen människa kommer våga kommentera. Jag hoppas att ni har en bra dag iallafall. Kram.