Människorna i staden försvinner i små rökpuffar
Idag är en sån där dag då jag skulle vilja stanna tiden. Inte för att jag tror på tiden men ändå. Ibland vill jag bara frysa ett ögonblick och ta ett steg åt sidan och studera någons ansiktsuttryck eller bara skjuta lite på att ögonblicket ta slut. Perfekta ögonblick kan göra mig ledsen för det känns som att de aldrig kan komma igen även fast jag vet att de kan det. Men världen gör mig ledsen och glad samtidigt hela tiden och då vet jag inte vad jag ska ta mig till riktigt. Jag är kär i hela världen men jag hatar den. Hade jag skrivit i mitt anteckningsblock nån kväll bland alla anteckningar om nervceller och synapser och hjärnbarken och snabbkopplingar i ryggmärgen. Mitt andra anteckningsblock är söndrigt och jag kommer mig bara för att skriva i det nångång där mitt i natten precis efter att jag hört din röst och egentligen borde sova och sluta tänka.
Jag kan inte blogga just nu. Jag önskar att jag kunde det men det kan jag inte. Jag tänker förmodligen antingen stänga den här bloggen eller så har jag den öppen så att jag länka min nya bloggadress sedan. För en sån kommer någongång innan nästa år hade jag tänkt mig. Då jag har tid att skriva om mina invecklade tankar igen. Då ska jag slå hål på min rastlöshet. Den äter sig liksom in i mig och jag saknar att springa på möten och gå i demonstrationståg och skrika och jag saknar att vara en del av allt det där. Jag behöver en storm tror jag, ett stort oväder kanske till och med en orkan, iallafall något som tvingar mig att börja brinna igen. Vart tog den där elden vägen? Jag älskar att repa på fredagarna efter skolan och spåra ut totalt till Smells like teen spirit och julavslutningen kommer bli så jävla bra tack vare oss. Jag lyssnar på Navid Modiri & Gudarna på nätterna och älskar deras lite speciella texter och glada musik. Älskar att det finns både ilska och hopp i deras låtar. Dagen jag fick nog var en måndag. Ikväll ska jag på något vis trycka undan de panikartade känslorna över nästa vecka och allt jag borde göra men inte orkar med och istället prata med Caroline för jag behöver höra hennes röst och jag behöver prata med någon som vet vem jag är.
hur ska vi gå vidare nu, när vi vet allt om varandra?
Jag kan inte blogga just nu. Jag önskar att jag kunde det men det kan jag inte. Jag tänker förmodligen antingen stänga den här bloggen eller så har jag den öppen så att jag länka min nya bloggadress sedan. För en sån kommer någongång innan nästa år hade jag tänkt mig. Då jag har tid att skriva om mina invecklade tankar igen. Då ska jag slå hål på min rastlöshet. Den äter sig liksom in i mig och jag saknar att springa på möten och gå i demonstrationståg och skrika och jag saknar att vara en del av allt det där. Jag behöver en storm tror jag, ett stort oväder kanske till och med en orkan, iallafall något som tvingar mig att börja brinna igen. Vart tog den där elden vägen? Jag älskar att repa på fredagarna efter skolan och spåra ut totalt till Smells like teen spirit och julavslutningen kommer bli så jävla bra tack vare oss. Jag lyssnar på Navid Modiri & Gudarna på nätterna och älskar deras lite speciella texter och glada musik. Älskar att det finns både ilska och hopp i deras låtar. Dagen jag fick nog var en måndag. Ikväll ska jag på något vis trycka undan de panikartade känslorna över nästa vecka och allt jag borde göra men inte orkar med och istället prata med Caroline för jag behöver höra hennes röst och jag behöver prata med någon som vet vem jag är.
hur ska vi gå vidare nu, när vi vet allt om varandra?
Kommentarer
Trackback
