Men så okomplicerade är ju aldrig saker och ting
Jag antar att det är något med den här tiden på dygnet. Mellan klockan tre och fyra på natten. Jag älskar det. För två somrar sedan satt jag alltid ute på min fönsterkarm invirad i ett täcke och lyssnade till fåglarna och morgonen då. Sedan kröp jag in genom fönstret igen och gick och lade mig och somnade nästan direkt. Jag saknar det.
Men inatt är det stjärnklart och när jag gick hem från Mikaela för en halvtimme sedan så låg det en massa snö på marken. Och jag stannade upp lite på cykelvägen mellan våra kvarter och tänkte på samma sak som jag alltid gör när jag tittar upp mot stjärnorna. Sedan gick jag in och låste om mig. Alla sov och det var helt tyst och jag såg inte ens till katten. Det var så märkligt stilla och jag kom på mig själv med att tänka att om jag bodde ensam i en liten lägenhet skulle jag sitta uppe hela nätterna och baka och pyssla och skriva och dricka te och bara sova några timmar per dygn om ens det. Fast vissa dagar skulle jag sova hela tiden och inte ens orka stiga upp förän det blev kväll och jag kunde gömma mig i mörkret och låtsas att jag inte alls sovit bort en hel dag. För jag gör inte sånt längre även om jag vill ibland. Fast det är ytterst sällan. Det är destruktvt att sova för mycket. Jag brukar oftast uppleva att folk alltid ställer så lätta frågor, men när du frågar något blir det liksom helt tyst och konstigt i huvudet för någon har aldrig frågat mig sådana saker förut och ärligt velat höra svaret. Och jag vill inte att du ska bli en av de där förbannade ytterligheterna som jag är så förjävla trött på nu. Men det kanske är en vinter för sent. Jag hoppas inte det.
Kanske bara borde gå och lägga mig. Gömma mig bland mina kuddar med indiska elefanter på och vänta på att jag ska börja tänka komplicerade tankar, för de kommer ändå även om jag inte vill det. Förresten är det så typiskt mig att börja blogga igen precis när jag skrivit att jag skulle sluta med det. Men så kan det ju bli. Nu ska jag lyssna på Spirit in the night några gånger till och sedan ska jag borsta tänderna. Kramar.
Men inatt är det stjärnklart och när jag gick hem från Mikaela för en halvtimme sedan så låg det en massa snö på marken. Och jag stannade upp lite på cykelvägen mellan våra kvarter och tänkte på samma sak som jag alltid gör när jag tittar upp mot stjärnorna. Sedan gick jag in och låste om mig. Alla sov och det var helt tyst och jag såg inte ens till katten. Det var så märkligt stilla och jag kom på mig själv med att tänka att om jag bodde ensam i en liten lägenhet skulle jag sitta uppe hela nätterna och baka och pyssla och skriva och dricka te och bara sova några timmar per dygn om ens det. Fast vissa dagar skulle jag sova hela tiden och inte ens orka stiga upp förän det blev kväll och jag kunde gömma mig i mörkret och låtsas att jag inte alls sovit bort en hel dag. För jag gör inte sånt längre även om jag vill ibland. Fast det är ytterst sällan. Det är destruktvt att sova för mycket. Jag brukar oftast uppleva att folk alltid ställer så lätta frågor, men när du frågar något blir det liksom helt tyst och konstigt i huvudet för någon har aldrig frågat mig sådana saker förut och ärligt velat höra svaret. Och jag vill inte att du ska bli en av de där förbannade ytterligheterna som jag är så förjävla trött på nu. Men det kanske är en vinter för sent. Jag hoppas inte det.
Kanske bara borde gå och lägga mig. Gömma mig bland mina kuddar med indiska elefanter på och vänta på att jag ska börja tänka komplicerade tankar, för de kommer ändå även om jag inte vill det. Förresten är det så typiskt mig att börja blogga igen precis när jag skrivit att jag skulle sluta med det. Men så kan det ju bli. Nu ska jag lyssna på Spirit in the night några gånger till och sedan ska jag borsta tänderna. Kramar.
Kommentarer
Trackback
