.

Den femte är så svårt. Jag vet inte om jag klarar av att skriva så mycket om det, vet bara att jag tror jag slarvade bort något jag borde ha varit varsammare med. Men han körde Candy's room som tredje låt och då kunde jag omöjligt hindra tårarna. Jag trodde det aldrig, aldrig någonsin. Så vackert. Att det var just den kvällen. Att jag stod där, innanför kravallstaketet nu med även ett grönt armband runt handleden. Och det var fan inte dåligt att hoppa sig varm till Badlands två kvällar i rad. Det var så ofattbart fint när Bruce kom in på scenen, sist och sida vid sida med Clarence som alltid. Han kysste Clarence och jag grät nästan för att det var så vackert. Hungry heart, jag minns att jag grät till den på Ullevi förra sommaren även fast jag inte hört den innan den kvällen. Den här kvällen kunde jag texten kanske bättre än någon annan och den här kvällen kom jag att hata en människa i publiken av hela mitt hjärta. Om du läser det här, kvinnan med vit jacka och luva som stod vid den lilla scengrejen till vänster där Bruce gick ut ibland, du som försökte bända loss mina fingrar från kravallstaketet och med hela din kraft försökte putta bort mig, trycka sönder min hand och klämma sönder mina fingrar med vilja, jag kommer att hata dig hela mitt liv. Jag visste inte att människor kunde vara så grymma. Allt jag ville var att röra vid honom, sträcka ut min hand och känna att jag kunde nå honom. Du borde ha förstått det. Jag var inte ute efter din plats. Om folk tycker att jag överdriver kan jag bara säga att det här var en av de fulaste människor jag någonsin träffat, och vore det inte för att jag visste att Bruce inte hade gillat det (öh ja) så hade jag slagit till dig riktigt hårt innan jag begav mig därifrån för att jag inte stod ut med att det fanns så hemska människor, än mindre att stå bredvid en.

Jag har aldrig känt mig så tom efter en konsert som efter den här. Jag satt på min säng i hotellrummet i Täby och tårarna bara rann, mina ben ville inte lyda mig och jag hörde mina föräldrar och min lillebror prata men det var bara en massa ljud. Inga tydliga ord. Jag var så ledsen ända in i själen och jag var så rädd att jag hade sett dem för sista gången i mitt liv. Jag kan nog aldrig någonsin förklara för någon hur mycket Bruce betyder för mig, för jag tror inte ens att jag fattar det riktigt själv. Jag vet bara att mina tårkanaler har fungerat tröttsamt bra efter i torsdags och live-bevakningen på expressen och aftonbladet från konserten igår var verkligen plågsamt. Jag gömde mig bakom dörren i mitt rum och försökte tänka på annat. Det funkade dock inte så efter tio begav jag mig utåt, min pappa protesterade inte ens för han ville också höra Jungleland. Men nu sitter den nyinköpta postern på min vägg och t-shirten med Working on a dream-trycket ligger på Olivias stol som jag räddade från att bli slängd och biljetterna sitter uppe på väggen, över alla andra. Finast av dem alla.

Jag måste ägna ett tack åt taxichaffuören som körde mig från Stadion till Täby efter konserten i torsdags. Inga taxibolag tog emot beställningar därifrån och jag vandrade planlöst omkring i mörkret medan mina föräldrar var desperata på hotellet och försökte fixa någon slags skjuts åt mig därifrån. Jag fann efter nån timme då det var närapå folktomt utanför arenan en taxi och taxichaffuören tackade snabbt nej åt körningen han egentligen var där för när han fick syn på mig. En femtonårig flicka ute i regnet i Stockholm mitt i natten. Tack för att du inte var en förklädd våldtäcksman utan istället en snäll person som jag glatt babblade med hela färden till hotellet.

Jag tror inte att jag kan beskriva hur mycket mina vader, min nacke och hela min kropp värkte efter de här två kvällarna på Stockholm stadion. Att stå på tå och sträcka på sig och hoppa sönder allting man har tre timmar i sträck två kvällar i rad sätter sina spår och inte bara i hjärtat. Min hals känns fortfarande raspig och det lever fortfarande om ovanligt mycket i mina öron. Jag kan dock inte säga annat än att det var värt det. Var värt allt och lite till. Allt för de där timmarna.

Caroline. Stockholm är ingenting utan dig, och jag älskar oss. Älskar oss för att vi är de vi är och för att det är omöjligt att inte vara glad när jag är med dig, hur ledsen jag än varit innan. För att du är en av de få personer jag känner mig trygg med, som jag inte behöver låtsas med. För att mitt skratt och mitt leende alltid är äkta med dig. I love you like a storm.