.

För att jag aldrig vill glömma.

Vad ska jag säga? Finns det ens ord som räcker till? Jag tror inte det. Men jag vill försöka. Jag har ett rött armband runt min handled nu, och jag fattar det inte. Det var kring 30 000 personer på stadion i torsdags. Jag stod innanför det enda kravallstaketet. Jag hoppade ur en bil en timme efter insläpp och jag grät redan då, tårar som blandades med regnet och jag fattade ingenting men ställde mig i kön och allting blev bara så jävla konstigt när jag fattade att herregud, jag står fan nästan längst fram. Åttonde raden, och det räknar jag som nästan längst fram med tanke på storleken på arenan och antalet personer som var där. Och det var sjukt. Klockan var bara sex. Jag hade suttit i en bil sen åtta på morgonen, vi åkte i ett sträck. Satt fast i rusningstrafiken i en timme. Jag hade ingen kamera, en halvdöd mobil och planerade inte att använda öronpropparna. Jag hann träffa på både otrevliga och underbara människor innan Bruce kom ut på scenen med sitt underbara E Street Band. Jag glömmer aldrig killen som vände sig om och frågade "Vill du längre fram?" Och puttade fram mig och försvarade det inför sina vänner genom att säga "Hon var ju kort!" Sedan vände han sig mot mig igen och sa "Men träng dig lite till, här ser du ju inget heller!" Jag fick knappt fram ett tack men det var på den händelsen jag tänkte på när jag hamnade bland människor som verkade tro att de ägde hela raden bara för att de råkade stå där. Mina tårar föll redan innan klockan hann bli 45 minuter efter utsatt tid och lamporna släcktes ner. Jag glömde allt då. Jag glömde allt när de rev av en cover på "Who'll stop the rain?" och regnet föll i takt med mina tårar, jag hoppade och skrek och under Badlands brann det under mina fötter. My Lucky Day var euforiskt och jag lyckades förflytta mig bland människorna och slapp stå bredvid de störiga personerna som trodde att de ägde arenan. Jag fick stå på tå och sträcka på mig för att kunna se Bruce, men jag vägrade släppa honom ur sikte. Ville ha honom i mitt synfält hela tiden, under de tre timmarna jag längtat efter hela året. Jag dog halvt av lycka när de körde Out in the street och slussades tillbaka till då vi bilade genom Sverige i somras och jag hatade det faktum att jag slösat bort så mycket tid av mitt liv med att inte lyssna på Bruce. Jag var så glad att jag fick en chans till. Johnny 99 var härligt och The Ghost of Tom Joad var så jävla fint att jag inte fattade nåt, Raise your hand var så lyckligt att hade kunnat dö. Jag har nog aldrig befunnit mig så mycket i nuet som jag gjorde då, när jag sträckte upp min hand så långt jag bara kunde och när jag skrek så att mina lungor inte borde ha pallat det. Going down, obeskrivligt. Because the night, jag fattade det inte på långa vägar. Waitin on a sunny day och arenan exploderade, folkhavet gungade. Regnet fortsatte falla. Must have been a tear from your eye. Och jag kunde inte göra annat än att tro på Bruce när han sjöng att everything's gonna be okay. Jag har aldrig någonsin hoppat och skrikit och sjungit med så mycket på en konsert som den här, och det säger en del. Jag kunde varenda vers och refrängerna satt så rätt att det kunde ha varit mina egna hjärtslag, det rann svett från min panna och regnet bara föll och föll och föll, och det var så obeskrivligt vackert. Jag märkte knappt att det hade börjat mörkna. Jag for hit och dit i folkmassan och hamnade bland underbara människor som var precis som jag den här kvällen. Jag fann min vän och vi bara stod och skrek och hoppade och var lika galna båda två. "Det här är helt SJUKT!" minns jag att jag skrek till henne i mitten av alla extranummer. The Wrestler och Kingdom of days var så underbart och jag hade inte förväntat mig att få höra någon av de låtarna. Born to run var extas. Jag gav allt. Jag hade kunnat dö, så lycklig var jag. Bruce hade kunnat välta stadion. Extranumren var otroliga, hard times come again no more var så vackert och jag hann andas lite innan han körde igång Bobby Jean. Världens vackraste kärleksbrev. Och jag hoppade. Och jag skrek. Det fanns ingen tid för tårar, bara våta droppar som var regn. Extranumren ville aldrig ta slut, Bruce ville aldrig sluta. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag vinkade och viftade med händerna, och han såg på mig. Det var iallafall så det kändes. Det är svårt att veta när det är så mycket människor omkring en, men när jag kände hans ögon i mina formade jag I love you med läpparna och kan bara hoppas att det faktiskt var mig han såg på.  Det femte extranumret var Glory Days och jag älskar den så och tänkte att nu är det slut, nu ger jag allt, nu hoppar jag tills mina ben ger vika och skriker tills mina lungor kollapsar. Det spelar ingen roll, för jag kan dö lycklig nu. Twist and shout. Han körde twist and shout. I vanliga fall hade min kropp aldrig klarat av det, men nu gällde inte de vanliga reglerna. Jag gav dubbelt så mycket nu, jag skrek mig hes och jag och min nyfunna vän tittade på varandra och jag fattade att hon var lika lycklig jag. Dancing in the dark var sista numret. Allt som fanns kvar i mig då var mer än jag anade, för jag visste att det var slut sen. Jag missade nog inte en textrad, skrek och hoppade som en galning. Klappade i händerna tills det sved, och folkmassan gjorde likadant. Vi var ett. Publiken, Bruce och E Street Band, regnet. Just precis då. Det fanns inget annat. Obeskrivligt är inte ens tillräckligt. Det spelar fan ingen roll hur många plus recesenterna känner för att ge den här kvällen, för den går inte att betygsätta. Det var förmodligen den lyckligaste kvällen i mitt liv. Jag tänker aldrig någonsin tillåta mig själv att glömma vad jag upplevde på Stockholm Stadion torsdag den fjärde juni i regnet.