-

När löven fallit.

Det var ju så jag sa. Och det är därför jag har ett sms i min inkorg där det enbart står "Anna löven faller" och jag fick hjärtat i halsgropen när jag läste det. Jo jag vet. Men någonting var fel och det var därför jag inte förstod. Jag var fast i världens största kaos och hade inte sett dig på så länge. Och lät tiden rinna förbi. Som om vi någonsin haft all den där tiden. Tid är kanske bara en spillprodukt, ingenting som egentligen existerar. Som om du och jag någonsin var något som skulle ha hänt. Det fanns bara där, de där dagarna. Våra namn hängande i luften och jag som knappt kunde andas. Jag kunde aldrig förklara. Jag sa aldrig någonting. Jag höll tyst. Och det känns som flera år sedan nu. Jag minns dagen Obama svor presidenteden. Jag låg i soffan i vardagsrummet under täcket och var magsjuk men hade fjärilar i magen av en helt annan anledning. Sedan finns det en hel vinter att berätta om, men det finns ingen mening. Människor är inte alls lätta att förstå sig på alla gånger. Enstaka personer är särskilt svåra. Jag var aldrig bra på att läsa dig, och du var fruktansvärt dålig på att läsa mig. Jag hoppas att du inte förstod. Inte då, inte nu. Jag har aldrig varit mer vilsen. Den där vintern, som jag helst aldrig talar om längre. Den jävliga vintern som aldrig verkade ta slut, som inte övergick till vår fort nog. Det tog alldeles för lång tid. Och jag lyckades ändå aldrig glömma ditt namn. Det är sjukt, när jag tänker på det. För det var så olikt mig. Och knappt en enda tanke, på hela sommarlovet, ägnade jag dig. Jag var så uppfyllt av annat. Du fanns inte. Och jag är glad, för att du ändå finns. Man kan inte få allt man vill ha. Ibland måste man nöja sig. Jag kanske behöver vara ensam ett tag ändå. Det kanske är hälsosamt efter allt som hänt den här sommaren. Någon dag, när jag inte längre känner alla jag känner idag, ska jag skriva om allt. Så kan folk skratta åt hur galet och kaotiskt, underbart och jävligt det var. Jag ångrar ingenting men är ledsen för att jag var tvungen att göra det jag gjorde, men jag tyckte om dig för mycket för att vilja göra illa dig. Och det var aldrig rätt. Jag och människor har aldrig funkat särskilt bra. Människor fascinerar mig, jag både älskar och hatar dem. Jag minns 2007, då jag skydde människor och fick ångestklumpar i magen av att vistas i staden för att alla människor var så gråa och jag förstod dem inte alls. Färgerna kom först senare. Jag ville ha någon. Du var det mest perfekta jag kunde tänka mig och det är sånt man måste glömma. Sånt som aldrig hände, sånt som aldrig kommer att hända. Men jag tänkte på den tusentals gånger. Jag blev galen när folk sa ditt namn. Jag kunde inte koncentrera mig när du var i närheten. Och du var alltid i närheten. Jag hatade det. Hatade och älskade det och det kändes som att jag hade feber hela den där terminen. Jag ville inte alls glömma, men jag ska gömma det någonstans ett tag nu. Det finns ingen mening med att tänka för mycket på det. Jag tycker om att prata med dig även om jag vet att det är annorlunda nu. Men annorlunda behöver inte vara dåligt. Det kanske var det här som var meningen från allra första början, och om det inte var det så är det något framtiden får bevisa.  

Jag minns för några veckor sedan. Jag minns exakt. Vad jag sa, var vi gick, hur många löv som fanns på marken då. Att när löven fallit, då ska jag glömma. Då ska jag plocka ett stort fint löv och sätta det i en ram. Så att jag aldrig glömmer vad jag lovat mig själv. Det blir nog på ett annat sätt nu. Men ikväll när jag gick hem, faktiskt ovetandes om att tiden redan var ute, så böjde jag mig ner och plockade upp ett stort mörkrött löv som jag tog med mig hem. Jag tror att jag ska rama in det. För min del har löven redan fallit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0