Den där känslan när man ska släcka ett stort blockljus och håller händerna kupade kring det så att lågan nästan bränner i ansiktet och man vet att det skulle bli världens mest lyckade bild ifall någon verkligen kunde fånga ögonblicket. Man har på sig stora kläder i alla möjliga färger och farmors kofta och det är kallt i rummet och stjärnhimlen är plågsamt vacker där utanför det vidöppna fönstret. Och gardinerna liksom är helt stilla fast vinden och man lyssnar på Caesars. Då. Då kräver jag ingenting.
Kommentarer
Trackback
