.

Lenders in the temple med Conor Oberst är nog en av de finaste låtar jag någonsin hört. Den känns som tusen nålar i huden och minst hundra melodier i huvudet, som tvåhundramiljoner hjärtslag. Det är en av de där låtarna som gör illa mig samtidigt som den håller ihop.

Det har på något vis snart försvunnit en hel vecka till. Jag har rökt vattenpipa, ätit mums mums med någon som nästan var en främling men visade sig ha intressanta saker att berätta, ramlat in i människor, suttit på golv, sprungit till en buss jag inte ens skulle med, druckit chai latte, fikat på Wayne's, skrivit två nationella prov, rensat mina garderober, fått tillbaka en novell som egentligen inte var en novell, låtit någon läsa en sida av en hemlighet vars helhet bestod av 18 sidor, varit hungrig hela tiden, ätit naturgodis, druckit sommarte och varit glad men upplevt februarimelankoli. Borrat in naglarna i handflatan tills det börjat svida för att på ett väldigt naivt sätt försöka bli av med tankar, tankar som inte alls hör hemma här, tankar och känslor som jag omsorgsfullt såg till att lämna i december. Jag vill ha tid för att skriva dikter som svider men det är så mycket annat som ska hinnas med. Jag har en deadline till sista februari som jag måste ta hänsyn till och sorgligt nog prioritera. En artikel om norrsken ska det iallafall bli. Men innan den här veckan är slut ska jag även ha hunnit ta mig till Sundsvall med en vän för att se Thåström och Johnossi. Jag ska försöka ignorera att min hals bränner och att mitt huvud snurrar. Sådant är lyxproblem. Imorrn ska jag gymma, städa mitt rum, tända rökelser och vila.

Men en vecka med många insikter, kan jag redan nu konstatera att det har varit.