one day our generation is gonna rule the population



(lisettes bild)
Och så gick jag ut grundskolan med ett fruktansvärt vemod i kroppen. En sådan där hopplös saknad och plötslig tillgivenhet för alla de man spenderat dessa år med. Jag lämnade skolområdet bakom mig med tveksamma tårar i ögonen efter att ha kramat någon som det kändes extra mycket att lämna, och gick ensam hem på varm asfalt med trasiga strumpbyxor och någon slags halv vetskap inom mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0