.

Timmarna flyger iväg såhär på kvällen natten och var tar dygnet slut egentligen. Jag ligger i min säng i otaliga timmar och bränner rökelsekoner och lyssnar på Iron & Wine och Pink Floyd och Sade. Det är en väldigt simpel tillvaro. Med många intressanta och filosofiska diskussioner, konversationer, meningsutbyten via sms. Jag tar ännu ett steg mot någonting nytt, någonstans dit jag vill. Låter mig inte trasas sönder av så triviala saker som din röst. Idag smakade jag på gamla känslor med nya nyanser. Det är nyanserna jag vill åt, jag vill förvandla dem till färger, en ofullständig helhet. Jag har irriterat mig på de fåtal meningar jag lyckats få ner på papper på sistone, men jag tror att det släppte lite ikväll.

Han ritar en karta. Hennes golv är belamrat med ihopknycklade A4-papper och hon sitter alldeles tyst i ett hörn av rummet och ser på honom. Hans rörelser är yviga och oroliga, men han ritar med en väldigt exakt precision. Han är så inne i sitt. Så inne i det teckningarna betyder för honom. Han ritar kartor över allt som är omöjligt, över längtan och över saknad. Över de odefinierbara behoven som finns hos oss människor. Det som gör oss till vi. Hans misslyckanden bygger bo på hennes golv och hon plockar på måfå upp ett papper. Drar upp persiennerna för att det ska kunna trilla in några solstrålar i rummet. Solens hetta kastar ljus över det han format med sina fingrar, det som fötts i hans oberäkneliga tankesnurror. Hon följer mönstret med sina egna fingrar och hennes ögon möter en komplicerad ritning över ett sagoslott fullt med drakar.

Dags att försöka sig på konststycket sömn.