I måndags var jag och en vän ute på en kvällsnästannattpromenad och vi lade oss ner mitt på en istäckt bro och kollade upp mot en stjärnklädd helt fantastiskt himmel. Det finns ingenting som kan fascinera mig på det sätt som stjärnhimlen kan. Det är en så trygg känsla, att vad vi än gör här på jorden, hur mycket vi än krigar och förstör och tar sönder varandra så finns alltid stjärnorna där, oberörda av vår dumhet. Samtidigt är det en på sitt sätt sorglig känsla, att naturen egentligen är så oberoende av oss. I jämförelse med stjärnorna blir allting, särskilt du och jag, väldigt världsliga. Men jag tänker alltid att vi bara blir obetydliga om vi tänker att vi är det. Så därför dansade jag och min vän fram på asfalten en stund senare och jag hade inte ens en klump i halsen. Bara små splitter i hjärtat.
Följande dag åkte jag buss genom döda samhällen och exploderande vita fjällandskap. Jag satt med ryggen lutad mot sätet framför mig och stirrade ut på allt det vita och lyssnade på Hoppípolla och tänkte att Sigur ros var så fasansfullt vackert och passade så perfekt med det häftiga snöfallet och den där tolv timmar långa bussresan var kanske den bästa bussresan någonsin. Sedan släpade jag omkring på min resväska vid hamen i Bodö och försökte hitta rätt färja. Snön förvandlades till smuts under mina skor och jag bytte om från kjol till byxor just innanför ingången till en kvällsöppen livsmedelsbutik. Färden över havet var gungig och jag stickade lila vantar och åt gojibär och utanför fönstret fanns det ingen plötsligt ingen annan färg än svart. En enträgen kontrast till allt det vita jag flugit förbi tidigare under dagen.
Det är en intressant upplevelse att tillbringa dagar på en norsk ö mitt ute i havet där utsikten från i princip alla fönster är jättelika fjäll. Det var snö i massor men nere vid hamnen fanns det sand och jag pulsade genom all snö för att komma till strandkanten (om man kan kalla någonting så mitt i vintern) och plockade mina händer fulla med snäckor. Den resterande tiden där ägnade jag åt att umgås med min moster och morbror, dricka nyponte, sticka och köpa garn i massor på den enda lilla butiken som fanns där. Jag färdigställde även en teckning som fått vänta alldeles för länge. Tillbaka i Bodö ägnade jag mig åt så tvivelaktiga saker som att sitta på ett gatukök klockan tolv på natten och ännu senare åt att dricka grönt te ur en väldigt liten, tunn vit kopp. Bussresan hem stekte solen och jag svor åt människor på bussen och sa åt en alldeles för snäll busschaufför att han borde slänga ut jävlarna som åkte med oss. Det hände dock inte och jag var arg på människor och åt äpplen och ville bara hem och kolla på Forrest gump. De sista timmarna av resan kom jag underfund med hur märkligt det egentligen är att jag hinner tänka på så mycket annat när jag ändå hinner tänka så mycket på en och samma person. Jag undrar vad hjärnan är för något och idag vill jag bygga ett rymdskepp och bo närmare allt som är långt härifrån. Igår köpte jag skor och en kameraväska, råkade att inte ta med mig någon jacka fast det började snöa och blåsa hemskt mycket, åkte lokalbuss och hann med att träffa finaste Vera. På kvällen förlorade jag och Jenny oss i det bästa lyckoruset på länge då vi dansade oss febriga på folkets hus då Glesbygd'n spelade och jag ville gråta för det var så fantastiskt underbart och jag vill se dem igen och igen för deras musik är bland den allra bästa. Under den sista låten sparkade jag i ren eufori av mig skorna och det var den bästa känslan. Och det är så fint med konserter där alla dansar istället för att bara hoppa upp och ner.
Idag har jag gått igenom tusen olika känslor och struntat i att göra någonting särskilt av dem. Det är okej. Jag har bokat biljett till Umeå Open, sett till att jag har några kläder att ha med mig när jag ska bege mig söderut på tisdag, städat mitt rum, pluggat alldeles för lite, gått på promenad i för tunna skor, ätit fantastiskt god veganglass och kokat fransk löksoppa, börjat känna av resfeber och druckit mangote. Och lyssnat på Nothing compares to you ohälsosamt många gånger. Kvällen har dock ägnats åt Brigt eyes-lyssnande. Det finns så väldigt mycket fantastisk musik. Imorgon är det skola igen och jag försöker att inte tänka på hur otroligt mycket jag bör göra, sedan nångång ska jag försöka packa för på tisdag ska jag åka tåg i många timmar och vara borta i nästan en hel vecka.
Följande dag åkte jag buss genom döda samhällen och exploderande vita fjällandskap. Jag satt med ryggen lutad mot sätet framför mig och stirrade ut på allt det vita och lyssnade på Hoppípolla och tänkte att Sigur ros var så fasansfullt vackert och passade så perfekt med det häftiga snöfallet och den där tolv timmar långa bussresan var kanske den bästa bussresan någonsin. Sedan släpade jag omkring på min resväska vid hamen i Bodö och försökte hitta rätt färja. Snön förvandlades till smuts under mina skor och jag bytte om från kjol till byxor just innanför ingången till en kvällsöppen livsmedelsbutik. Färden över havet var gungig och jag stickade lila vantar och åt gojibär och utanför fönstret fanns det ingen plötsligt ingen annan färg än svart. En enträgen kontrast till allt det vita jag flugit förbi tidigare under dagen.
Det är en intressant upplevelse att tillbringa dagar på en norsk ö mitt ute i havet där utsikten från i princip alla fönster är jättelika fjäll. Det var snö i massor men nere vid hamnen fanns det sand och jag pulsade genom all snö för att komma till strandkanten (om man kan kalla någonting så mitt i vintern) och plockade mina händer fulla med snäckor. Den resterande tiden där ägnade jag åt att umgås med min moster och morbror, dricka nyponte, sticka och köpa garn i massor på den enda lilla butiken som fanns där. Jag färdigställde även en teckning som fått vänta alldeles för länge. Tillbaka i Bodö ägnade jag mig åt så tvivelaktiga saker som att sitta på ett gatukök klockan tolv på natten och ännu senare åt att dricka grönt te ur en väldigt liten, tunn vit kopp. Bussresan hem stekte solen och jag svor åt människor på bussen och sa åt en alldeles för snäll busschaufför att han borde slänga ut jävlarna som åkte med oss. Det hände dock inte och jag var arg på människor och åt äpplen och ville bara hem och kolla på Forrest gump. De sista timmarna av resan kom jag underfund med hur märkligt det egentligen är att jag hinner tänka på så mycket annat när jag ändå hinner tänka så mycket på en och samma person. Jag undrar vad hjärnan är för något och idag vill jag bygga ett rymdskepp och bo närmare allt som är långt härifrån. Igår köpte jag skor och en kameraväska, råkade att inte ta med mig någon jacka fast det började snöa och blåsa hemskt mycket, åkte lokalbuss och hann med att träffa finaste Vera. På kvällen förlorade jag och Jenny oss i det bästa lyckoruset på länge då vi dansade oss febriga på folkets hus då Glesbygd'n spelade och jag ville gråta för det var så fantastiskt underbart och jag vill se dem igen och igen för deras musik är bland den allra bästa. Under den sista låten sparkade jag i ren eufori av mig skorna och det var den bästa känslan. Och det är så fint med konserter där alla dansar istället för att bara hoppa upp och ner.
Idag har jag gått igenom tusen olika känslor och struntat i att göra någonting särskilt av dem. Det är okej. Jag har bokat biljett till Umeå Open, sett till att jag har några kläder att ha med mig när jag ska bege mig söderut på tisdag, städat mitt rum, pluggat alldeles för lite, gått på promenad i för tunna skor, ätit fantastiskt god veganglass och kokat fransk löksoppa, börjat känna av resfeber och druckit mangote. Och lyssnat på Nothing compares to you ohälsosamt många gånger. Kvällen har dock ägnats åt Brigt eyes-lyssnande. Det finns så väldigt mycket fantastisk musik. Imorgon är det skola igen och jag försöker att inte tänka på hur otroligt mycket jag bör göra, sedan nångång ska jag försöka packa för på tisdag ska jag åka tåg i många timmar och vara borta i nästan en hel vecka.
Kommentarer
Trackback
