Det har varit underbart att gå på andra gator ett tag.
Egentligen vill hela jag bara skrika och sätta hela världen i brand för det är sådant jag gör när jag skriver och när jag är för rastlös för att ens kunna läsa en bok. Jag älskar att färdas och se landskap susa förbi, passera genom städer och kliva av på en plats hundra mil bort och veta att jag är helt ensam här egentligen, ingen har någon koll alls, det här är MITT. Jag lyckades inte ta en enda bild på Göteborg och jag vet inte vad jag ska skylla det på. Men jag vandrade i dimma, men en såndär lång person som visade sig vara helt fantastisk, en sådan person man kan kramas i en evighet med. Och det är det allra underbaraste med att vara kort och krama personer som är flera decimeter längre än en själv, att man kan höra deras hjärta bulta och distraheras av att det slår så väldigt fort. Jag älskar hjärtslag. Sedan kan man även sitta på centralen på en bänk och diskutera allt mellan himmel och jord, utbyta livsfilosofier, försöka förstå och göra hopp i tankarna. Sådär att man hamnar i nya banor och känner att man växer. Och inte bara tre meter över marken, utan fem. Minst. Någon gång där, kanske på pendeltåget, någonstans där mitt i lyckoruset, endorfinerna, så snuddade jag vid tanken på att jag är naiv, jag är precis som människorna jag ofta förbannar. För det var dumt och återigen dumt att tänka att ingenting någonsin skulle kunna kännas som den där vintermånaden då det aldrig var frost utan bara feberyra (feberfrost kanske). Det handlar nog väldigt mycket om att inte förstöra den där illusionen, som egentligen skadar mer än vad den ger.
Jag hann även med att dansa under ett ovanligt vackert konfettiregn bestående av röda papperstunna svalor och höra Mannen i den vita hatten live för andra gången i mitt liv, och tänka att det här är fel, för jag är inte någonting helt just nu. Men du och jag, vi kommer aldrig att dö, sjöng Jocke i slutet och jag tänkte att det gjorde vi visst det. Sedan sov jag ännu en natt på Tims golv och det är fint att vi fortfarande finns fast det hänt så mycket och du har dreads nu och även om jag kan dra parelleller med hur jag var för fyra år sedan och hur jag ser på saker och ting nu så är det så väldigt mycket annorlunda. Men vissa människor lämnar man inte bara bakom sig. Vissa människor VILL man inte lämna bakom sig. Någon dag senare åkte jag tåg i fem timmar för att ta mig till huvudstaden där Caroline väntade på mig. Vi tillbringade kvällen på ett café och lite senare med att lite halvseriöst studera människor, vid klockan tolv åt vi pasta och sedan skrattade vi hemskt mycket innan vi somnade. Lördagen bjöd på någon slags vår, och man behövde inte ha jacka, vi vandrade runt och mina skor har så tunna sulor och det är så underbart. Och i gamla stan finns de bästa cafeérna. På kvällen kan man köpa take away-te och sätta sig någonstans och bränna sig på det varma vattnet men ändå diskutera så abstrakta saker som tiden, relativ fart och livsåskådning tills ens tår är helt stelfrusna och då kan man roa sig med att åka tunnelbana till platser där man aldrig varit förut.
Efter ett par välbehövda dagar hemifrån så har jag landat i någon slags vardag igen, eller vad kallar man nu det där, som är så himla onödigt att begränsa på det vis att man faktiskt kallar det för någonting särskilt. Jag har fyllt mitt rum med nya ljus, ett stort blockljus som säkert väger tre kg, en massa rökelser och nya tesorter. Och mitt hjärta med nya takter. Inte ens den bästa trummspelaren skulle klara av dessa. Jag är glad att det är så. För när saker och ting känns aviga kan jag vända dem rätt igen. Och de där två sista siffrorna i ditt mobilnummer känns så jävla mycket men nu ska jag börja säga ditt namn på ett annat sätt.
Egentligen vill hela jag bara skrika och sätta hela världen i brand för det är sådant jag gör när jag skriver och när jag är för rastlös för att ens kunna läsa en bok. Jag älskar att färdas och se landskap susa förbi, passera genom städer och kliva av på en plats hundra mil bort och veta att jag är helt ensam här egentligen, ingen har någon koll alls, det här är MITT. Jag lyckades inte ta en enda bild på Göteborg och jag vet inte vad jag ska skylla det på. Men jag vandrade i dimma, men en såndär lång person som visade sig vara helt fantastisk, en sådan person man kan kramas i en evighet med. Och det är det allra underbaraste med att vara kort och krama personer som är flera decimeter längre än en själv, att man kan höra deras hjärta bulta och distraheras av att det slår så väldigt fort. Jag älskar hjärtslag. Sedan kan man även sitta på centralen på en bänk och diskutera allt mellan himmel och jord, utbyta livsfilosofier, försöka förstå och göra hopp i tankarna. Sådär att man hamnar i nya banor och känner att man växer. Och inte bara tre meter över marken, utan fem. Minst. Någon gång där, kanske på pendeltåget, någonstans där mitt i lyckoruset, endorfinerna, så snuddade jag vid tanken på att jag är naiv, jag är precis som människorna jag ofta förbannar. För det var dumt och återigen dumt att tänka att ingenting någonsin skulle kunna kännas som den där vintermånaden då det aldrig var frost utan bara feberyra (feberfrost kanske). Det handlar nog väldigt mycket om att inte förstöra den där illusionen, som egentligen skadar mer än vad den ger.
Jag hann även med att dansa under ett ovanligt vackert konfettiregn bestående av röda papperstunna svalor och höra Mannen i den vita hatten live för andra gången i mitt liv, och tänka att det här är fel, för jag är inte någonting helt just nu. Men du och jag, vi kommer aldrig att dö, sjöng Jocke i slutet och jag tänkte att det gjorde vi visst det. Sedan sov jag ännu en natt på Tims golv och det är fint att vi fortfarande finns fast det hänt så mycket och du har dreads nu och även om jag kan dra parelleller med hur jag var för fyra år sedan och hur jag ser på saker och ting nu så är det så väldigt mycket annorlunda. Men vissa människor lämnar man inte bara bakom sig. Vissa människor VILL man inte lämna bakom sig. Någon dag senare åkte jag tåg i fem timmar för att ta mig till huvudstaden där Caroline väntade på mig. Vi tillbringade kvällen på ett café och lite senare med att lite halvseriöst studera människor, vid klockan tolv åt vi pasta och sedan skrattade vi hemskt mycket innan vi somnade. Lördagen bjöd på någon slags vår, och man behövde inte ha jacka, vi vandrade runt och mina skor har så tunna sulor och det är så underbart. Och i gamla stan finns de bästa cafeérna. På kvällen kan man köpa take away-te och sätta sig någonstans och bränna sig på det varma vattnet men ändå diskutera så abstrakta saker som tiden, relativ fart och livsåskådning tills ens tår är helt stelfrusna och då kan man roa sig med att åka tunnelbana till platser där man aldrig varit förut.
Efter ett par välbehövda dagar hemifrån så har jag landat i någon slags vardag igen, eller vad kallar man nu det där, som är så himla onödigt att begränsa på det vis att man faktiskt kallar det för någonting särskilt. Jag har fyllt mitt rum med nya ljus, ett stort blockljus som säkert väger tre kg, en massa rökelser och nya tesorter. Och mitt hjärta med nya takter. Inte ens den bästa trummspelaren skulle klara av dessa. Jag är glad att det är så. För när saker och ting känns aviga kan jag vända dem rätt igen. Och de där två sista siffrorna i ditt mobilnummer känns så jävla mycket men nu ska jag börja säga ditt namn på ett annat sätt.
Kommentarer
Trackback
