Och jag vet att jag försvarar dig inför mig själv, för att du inte klarar av att göra det själv. Jag ursäktar dina misstag och slätar över alla gånger du misshandlat det som varit viktigt. För i slutändan spelar det ju ingen roll. Och det är med känslor på samma sätt som det är med atomer, de kan inte försvinna, bara flyttas runt och sättas ihop till nya. Så kvar finns du alltid.
Helgen bjöd på mycket trevligt. Födelsedagsmiddag hos en vän, timmar på biblioteket med en av de allra mest fantastiska böcker jag någonsin stött på, senare timmar med fina människor, cafe station, och du hade turban i somras, och jag trodde nästan du hade glömt de där stulna timmarna, men i lördags då jag följde med dig ut för att röka så tillät du det att komma på tal, och en endaste mening fick bekräfta att jag inte var ensam om att minnas. Umeå open, som man kan inleda med att hamna i moshpit på totalt jävla mörker och ramla, få blåmärken och nästan slå ut tänderna. Många trevliga människor fanns det på open, och Salem var fin. Och det var pure happiness när Krunegård avslutade sin spelning där vid tvåtiden på natten, med att spela Ingenting är vettigt 03:30 och Jag är en vampyr. Sedan var det sommartid och jag åt sojaglass med massvis med regnbågsströssel, spillde te i sängen och läste tills klockan fem då jag somnade. Helgen hann även innefatta folkkök, vattenpipa och många märkliga tankar. Den här veckan struntar jag i att vänta tillbaka dygnet. Den här veckan ska jag lära mig mer. Och idag var den första dagen sen december som du fanns med mig hela dagen annat än i mina tankar. Jag har vunnit en brottningsmatch med mig själv i mitt huvud, men någon annan segrade. Jag prövar meningar, men de blir aldrig tillräckligt bra. Jag borde skriva ner mer av det jag kommer att tänka på, men jag tar mig inte tiden och låter tankarna vandra vidare. Jag vet inte om det är bäst så, eller om jag borde göra på något annat sätt.
Jag kan inte skilja på.
