Kvällarna för nu med sig en oroande känsla av lugn och falsk logik. Det är så mycket vintern tagit med sig, den stal alla mellanting och så mycket mer också. Jag vaknar tidigt om mornarna av ett fantastiskt vackert solljus som letar sig in genom mina persienner, och ljuset faller alltid över rummet på ett sätt som gör att jag några timmar senare, då jag hunnit somna om och vakna igen, alltid måste ifrågasätta ifall det verkligen hände eller om jag bara drömde. Jag älskar att jag bara är så pass vaken att jag inte hinner uppleva detta mer än i några ögonblick innan sömnen kräver mig igen. Vardagarna är som ett slags flumm, får aldrig riktigt grepp om dem för helgerna är så dominerande på något vis, samtidigt som vardagarna är allt annat än ett vänteläge. Någon slags oro börjar smyga sig in mitt i allting, och jag kräver den. Kontrasterna är mer behövliga än någonsin, och jag vill inte vill inte ha kontroll. Börjar stanna uppe om nätterna igen, blir inte trött lika ofta. Längtar i hemlighet efter den där känslan av att inte vara i behov av så triviala saker som sömn, den där självsäkra (och behövliga) känslan av odödlighet som höll mig uppe större delen av nätterna i vintras. I mitt hjärta är det sommar nu, även om all snö inte smält än. I mitt hjärta är det kaos och jag riskerar mina vingar, vi riskerar allt för att få flyga på samma höjd.
Kommentarer
Trackback
