.

Inatt: mycket tedrickande och mycket lyssnande på Bo Kaspers orkester. Så otroligt fint. Har pratat med Caroline i massvis med timmar som vi alltid gör och jag känner mig märkligt lätt om hjärtat. Livet är ganska fint ibland. Kanske oftare än ibland faktiskt, om man tänker efter lite eller inte tänker så mycket alls. Det är lite både och. Jag känner mig som en människa igen, eller iallafall som en levande varelse som inte får konstiga små panikattacker av helt slumpmässiga grejer som att till exempel, eller haha nej, jag ska nog inte ens skriva det här för det kommer jag bara ångra. Så vi hoppar över det. Idag har jag gått runt väldigt mycket med Olivia och haft väldigt ont i min axel. Men min kamera ska vara med överallt igen. Jag vill ha det så, vill kunna såntdär igen. Och åh. Argh. Och ja. Nu ska jag snart förflytta mig till min säng och skriva tills mina ögon blir trötta. Då ska jag kanske sova. Kramar.

I tisdags åkte jag till stan och köpte te, frös och satt på biblioteket i en timme och skrev. Sedan träffade jag Alice och vi satt på Wayne's och det var mycket trevligt. Drack indiskt te och Alice drack vaniljlatte. Sov på bussen som alltid, det är en bra plats att sova på tycker jag. Sedan gick jag och Mikaela i kylan till Liz och åt tacos med fina människor, pratade om 2009, tände ljus och låg på golv. Resten av natten tänkte jag.  

Jag har städat och slängt mina sängkläder i tvätten. Tagit ut alla tekoppar från mitt rum och ställt dem i diskmaskinen. Tagit min dagliga överdos av blutsaft och inte tänkt så mycket alls på allt det där. Någon gång får det vara nog. Och det är nu. Om några minuter flyr jag till Rödäng för umgänge och film. Det känns fint att tillbringa kvällen och natten på något annat sätt än vad jag gjort den senaste veckan. Lisse ringde och berättade att boendet i Sundsvall är fixat. Åh åh så lite tid kvar nu. Och jag ska ta mig till Stockholm snart. Måste bara bråka lite med mina föräldrar först. Och nu! Ska jag stänga av min dator. Hoppas att alla har det fint, kramar till de som vill ha och till alla andra också för även om man inte vill ha kramar behöver man de ändå för man blir ledsen av för lite mänsklig värme.

Jag kan vara så väldigt naiv när det gäller människor. Tror oftast att de är så mycket bättre än vad de är. Det är inte så stor skillnad på de egentligen. Alla är av samma sort. Även fast jag ibland tror annat men de lyckas nästan alltid bevisa motsatsen. Jag vet inte om jag går händelserna i förväg nu men jag tror faktiskt inte det.

I år ska jag börja fota igen. Och skriva. Mer. Skapa mer tid för sådant för det är faktiskt viktiga saker. Och köpa ett par byxor. Sedan får vi se vad som händer.

Igår sov jag mycket. Caroline ringde mig från finland och vi pratade länge och du lyckades faktiskt få mig på bättre humör och det är verkligen inte många som kan det när jag är på det där humöret då jag bara vill sluta tänka och inte behöva känna någonting alls. Och det är läskigt hur allt kan vara helt perfekt den ena sekunden men helt oförståeligt i nästa. Fast jag borde kanske vara van vid det här laget. Det finns så sjukt mycket jag skulle vilja skriva just nu, det är nästan så att mitt anteckningsblock skriker efter att bli skrivit i, men jag tvingar mig själv att låta bli, för ibland är det faktiskt bäst så. Så jag hoppas att allt fortfarande finns kristallklart i mitt minne när jag väl känner att det är okej att skriva om det. Idag steg jag upp när min pappa väckte mig strax innan ett och jag åkte till stan. Julia och Anders fick mig på något vis att köpa en vit klänning. Du kommer att se ut som en ängel i den, fast du är redan en ängel. Underbara människor som får mig på bra humör genom att bara vara de de är. Jag önskar att jag kunde skriva något storslaget och vackert just nu men det känns farligt att ens försöka. Jag letar efter någon slags odefinierbar perfektion även fast jag vet att någon sådan finns inte. Det är så kallt ute och det har snöat så mycket och även fast vi gick och lade oss klockan halv fyra så snöade det fortfarande även fast det snöat hela dagen. Inatt ska jag kolla på Criminal minds och vara vaken tills mina ljus brunnit ut, eller tills jag blir för trött för att hålla ögonen öppna och blåser ut de istället. Och det är verkligen varning för ras just nu. Men jag har inte en endaste tanke på att inte försöka hålla ihop mig själv. Att gräva ner sig i det som gör ont och känns för mycket är bara destruktivt. Tiden för det finns inte längre. Jag är lite glad, lite ledsen, ganska orolig, svag i kroppen men jag växer mig starkare. Och snart är det ett nytt år. Det ska bli intressant.