.

Veganfrukost mitt i natten, med gojibär, yosa, ekobröd, grönt te (för en gångs skull), juice och fiberflingor är bra. Och Bright Eyes på behaglig volym, will you make a plan to love me? Långa sms och jag älskar när folk frågar mig saker. Det är inte bara själva grejen att någon är intresserad, utan att jag på något sätt lär mig något mer om mig själv varenda gång jag vet att någon vill ha ett ärligt och genomtänkt svar. Då trivs jag med att ta mig den tiden. Att lära känna någon är en av de allra bästa sätten att lära känna sig själv. Och jag måste fundera över febriga ögonblick och över hur jag bäst ska beskriva dem, kanske ska jag inte göra det alls, svårdefinierade saker (jag tycker inte om att definiera) och så det där med människor.

(Och det är bara instinkt det där, med att hjärtan går sönder, med att vi aldrig vågar känna fullt ut. Kanske måste vi ta sönder allting som känns för mycket. Och då kan ingenting någonsin bli fullständigt.)

Förbereder mig på eventuellt snöfall imorgon, förmodligen minusgrader igen, folkkök och tedrickande på golv med braigaste människorna. Kanske får kameran följa med och dokumentera lite. Téet uppdrucket nu, kanske ska man sova. Förmodligen inte. På nätterna är inga kryphål tillåtna även fast det kryllar av dem just då. Jag önskar att jag skulle kunna vara tillräckligt fokuserad för att lyckas skriva någonting med tydliga sammanhang, men jag antar att klockan är för mycket. Sammanhangen ser nog bara jag den här tiden på dygnet. Nåväl. Ska snart byta ut Bright eyes mot Jose Gonzales och placera mig själv i min säng. Skrivblocket kanske får följa med. Godnatt.

Du var en parodi på den bästa boken i världen.

Timmarna flyger iväg såhär på kvällen natten och var tar dygnet slut egentligen. Jag ligger i min säng i otaliga timmar och bränner rökelsekoner och lyssnar på Iron & Wine och Pink Floyd och Sade. Det är en väldigt simpel tillvaro. Med många intressanta och filosofiska diskussioner, konversationer, meningsutbyten via sms. Jag tar ännu ett steg mot någonting nytt, någonstans dit jag vill. Låter mig inte trasas sönder av så triviala saker som din röst. Idag smakade jag på gamla känslor med nya nyanser. Det är nyanserna jag vill åt, jag vill förvandla dem till färger, en ofullständig helhet. Jag har irriterat mig på de fåtal meningar jag lyckats få ner på papper på sistone, men jag tror att det släppte lite ikväll.

Han ritar en karta. Hennes golv är belamrat med ihopknycklade A4-papper och hon sitter alldeles tyst i ett hörn av rummet och ser på honom. Hans rörelser är yviga och oroliga, men han ritar med en väldigt exakt precision. Han är så inne i sitt. Så inne i det teckningarna betyder för honom. Han ritar kartor över allt som är omöjligt, över längtan och över saknad. Över de odefinierbara behoven som finns hos oss människor. Det som gör oss till vi. Hans misslyckanden bygger bo på hennes golv och hon plockar på måfå upp ett papper. Drar upp persiennerna för att det ska kunna trilla in några solstrålar i rummet. Solens hetta kastar ljus över det han format med sina fingrar, det som fötts i hans oberäkneliga tankesnurror. Hon följer mönstret med sina egna fingrar och hennes ögon möter en komplicerad ritning över ett sagoslott fullt med drakar.

Dags att försöka sig på konststycket sömn.

Ikväll har jag försökt skaffa mig en djupare förståelse för så abstrakta saker som paradoxer, svävat iväg till slingkvantgravitation och förbannat mig själv för att jag inte har sånt tålamod att jag verkligen kan lägga ner tiden som krävs för att iallafall på något plan verkligen FÖRSTÅ. Vad det hela handlar om, hur var och när och varför. Just nu känner jag en slags omättlig aptit på nästan all slags kunskap. Jag lånar böcker om historiska händelser, skriver ner det mesta jag kommer i kontakt med som jag vill lära mig mer om och uttnyttjar wikipedia och google till fullo. Rosornas revolution och ickevåld i allmänhet är ganska så väldigt intressant just nu. Jag behöver någon att diskutera alltsammans med. Och jag saknar Rättvisepartiets alla möten och demonstrationer och allt det där. Förövrigt, en mycket trevlig dag som har tillbringats på cafe station, ersboda och på kvällen i ett stall. Nästa vecka planeras mängder med matteräknande, tedrickande, och tid till att träffa människor som jag mår bra av att umgås med. Och det verkar som att det blir någon slags norgeresa till sportlovet. Jag känner att jag vill träffa släkt som jag saknat och tillbringa några dagar på en ö mitt ute i havet. Hm. Nåväl. Vi får se om jag tillbringar resten av natten med att sova eller inte. Godnatt iallafall.

Det som grott hela hösten och vintern och började krypa fram i december exploderar nu. Saker och ting har aldrig varit klarare än såhär, även fast tusen nya frågor föds varenda dag.

Min blogg ligger lite på is. Men den är snart tillbaka. Ikväll lyssnar jag på Tim Hanaur, Irya's playground, City and Colour och dricker sommarte och försöker skriva klart min artikel. Om några veckor åker jag till Göteborg och om allting blir som jag vill så blir det en natt i Stockholm också. Har hundratals tusentals planer och ibland glömmer jag bort att jag har kramat Joakim Thåström men det var en otroligt fantastisk oväntad och spektakulär händelse som inträffade för lite mer än en vecka sedan. I helgen har jag umgåtts med Izabelle och vi har druckit te och pratat viktiga saker, och sedan har jag varit på workshop i ickevåld, vilket var helt fantastiskt, ätit saffranspasta med vänner, återupptäckt folkkök samt rökt vattenpipa och druckit te i ett mörkt rum med en person som inte kan se seriös ut på bild och åkt buss och tänkt att nu är cirkeln bruten för jag har suttit här en gång och varit trasig och söndrig men nu är jag glad och kan inte sluta le och det snöar idag också precis som det gjorde den där dagen. Nu lägger jag allting bakom mig men det kommer alltid att finnas med mig ändå och jag vill aldrig lämna ifrån mig det. Men det är mitt lika mycket som det är ditt. Idag har jag besökt ett fantastiskt planetarium och hittat en bok med otroliga formuleringar och nu ska jag fortsätta skriva och sedan ska jag sova nångång senare. Kramar.

Lenders in the temple med Conor Oberst är nog en av de finaste låtar jag någonsin hört. Den känns som tusen nålar i huden och minst hundra melodier i huvudet, som tvåhundramiljoner hjärtslag. Det är en av de där låtarna som gör illa mig samtidigt som den håller ihop.

Det har på något vis snart försvunnit en hel vecka till. Jag har rökt vattenpipa, ätit mums mums med någon som nästan var en främling men visade sig ha intressanta saker att berätta, ramlat in i människor, suttit på golv, sprungit till en buss jag inte ens skulle med, druckit chai latte, fikat på Wayne's, skrivit två nationella prov, rensat mina garderober, fått tillbaka en novell som egentligen inte var en novell, låtit någon läsa en sida av en hemlighet vars helhet bestod av 18 sidor, varit hungrig hela tiden, ätit naturgodis, druckit sommarte och varit glad men upplevt februarimelankoli. Borrat in naglarna i handflatan tills det börjat svida för att på ett väldigt naivt sätt försöka bli av med tankar, tankar som inte alls hör hemma här, tankar och känslor som jag omsorgsfullt såg till att lämna i december. Jag vill ha tid för att skriva dikter som svider men det är så mycket annat som ska hinnas med. Jag har en deadline till sista februari som jag måste ta hänsyn till och sorgligt nog prioritera. En artikel om norrsken ska det iallafall bli. Men innan den här veckan är slut ska jag även ha hunnit ta mig till Sundsvall med en vän för att se Thåström och Johnossi. Jag ska försöka ignorera att min hals bränner och att mitt huvud snurrar. Sådant är lyxproblem. Imorrn ska jag gymma, städa mitt rum, tända rökelser och vila.

Men en vecka med många insikter, kan jag redan nu konstatera att det har varit.

Jag flög över ett stycke drömlandskap för att ta mig till en av mina finaste vänner.